Patientsäkerhet är inte diskriminering

”En relik från en fördomsfull tid”. Så beskriver Moderaterna dagens regel att män som har sexuellt umgänge med andra män inte får lämna blod förrän efter fyra månader efter den senaste sexuella aktiviteten. I ett utspel i samband med Prideveckan i Stockholm krävs att reglerna förändras.

Det är lätt att emotionellt förstå upplevelsen hos homosexuella män som vill bidra med sitt eget blod för att hjälpa andra - och som sedan stoppas av sjukvården. Att ge blod är en av de mest altruistiska gärningarna en människa kan genomföra. Men genom att stämpla ett helt nytt regelverk från Socialstyrelsen som en relik från en fördomsfull tid förstärks också känslan av diskriminering och de motiv som ligger till grund för regelverket förminskas; nämligen patientsäkerheten.

Vanligen brukar man från politiskt håll vara noggrann med att i åtminstone retoriken respektera gränsen för politisk styrning av sjukvården. Det är läkarna och professionen som fattar beslut om behandlingsmetoder utifrån hälso- sjukvårdslag, läkaretik och den medicinska kunskapen. Förtroendevalda ansvarar för att fatta beslut om budget, skatteuttag och lokalisering av vårdenheter. Inte hur vården ska utföras.

I denna fråga verkar emellertid professionens självständighet återkommande från både höger och vänster ifrågasättas när politiska partier anser sig veta bättre om hur den faktiska sjukvården ska bedrivas. Att tumma på medicinsk-etiska principer som rör makt och ansvar inom sjukvården har sällan gagnat patientgrupper som kan betraktas som utsatta eller svaga. Det öppnar istället för att läkaretiken luckras upp och att det medicinska ansvaret blir mindre tydligt.

Intressant i sammanhanget är att vårdens utförare i Sverige - regionerna med dess medicinska ledning - motsatte sig ett ursprungligt förslag om att sänka karenstiden för homosexuella män till fyra månader. Vårdsverige är således tämligen enigt i frågan, det är partier och enskilda tunga politiker som intar en mot professionen avvikande hållning.

En diskussion pågår också om att istället individualisera riskbedömningen för blodgivare. Socialstyrelsen för här dialog med Folkhälsomyndigheten. Personer i långvariga relationer, såsom gifta, skulle därmed lättare kunna lämna blod. Men diskussionen är – och ska rimligen förbli – strikt medicinsk. Därför förtjänar socialminister Lena Hallengrens (S) strategi att respektera expertmyndigheternas arbete istället för att visa ”handlingskraft” att hållas fram.

När det gäller hbtq-frågor lanserar både Moderaterna och Kristdemokraterna substantiella sakpolitiska förslag som sticker ut när debatten annars handlar om symbolfrågor, som huruvida försvaret gör rätt som annonserar med en regnbågsflagga. Moderaterna betonar trygghetsfrågor för hbt-personer. Kristdemokraterna har utarbetat ett program för regnbågsbarnens bästa. Helhetsbilden försvagas dock när genomtänkta medicinska överväganden från professionen stämplas som diskriminering.

Martin Tunström