Partipiskan viner över könsbyteslagen
Tidöavtalet, Riksdagsordningens anda och den vanliga maktdelningen mellan riksdag och regering – alla dessa principer överges när en riksdagsmajoritet i mitten av april tänker driva igenom en ny lag som förenklar juridiska könsbyten. Lägg därtill att Moderaterna, Liberalerna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet väljer att inte lyssna med två öron på invändningar från den medicinska professionen.
Ja, när det gäller denna fråga har en tillfällig riksdagsmajoritet gjort stora avsteg från den process som vanligen gäller när lagar stiftas.
- Tidöavtalet. Någon förenkling av juridiskt könsbyte ingår alltså inte i Tidöavtalet som regeringspartierna och Sverigedemokraterna förbundit sig att respektera. Med tanke på frågans karaktär måste det ses som ett brott mot avtalet att två regeringspartier ändå lägger fram ett lagförslag.
- Riksdag och regering. Vanligen är det regeringen som bereder förslag och riksdagen som lagstiftar. Nu är det riksdagen som tar fram förslaget. Ett sådant förfarande är tänkt att vara en säkerhetsventil i det fall regeringen är helt blockerad. Men det är ingen god ordning. Tanken är att riksdagen också granskar regeringens beredningsarbete, nu ska riksdagen granska sig själv. Att ordningen är olämplig framgår av att migrationsminister Maria Malmer Stenargard (M) inte ville besvara en fråga om juridiska könsbyten skulle spela brottsligheten i händerna, med hänvisning till att frågan ägs av riksdagen och inte regeringen. Vi har således en regering som är befriad från ansvar i lagstiftningsprocessen.
- Riksdagsordningens anda. Riksdagsmajoriteten agerar också sämre lagstiftare än regeringar, oberoende av färg. Fem ledamöter i socialutskottet önskade en ny remissrunda i frågan, efter synpunkter från den medicinska professionen. Enligt riksdagsordningen som har ställning mellan grundlag och vanlig lag ska en sådan då normalt tillåtas. Det sa majoriteten i utskottet nej till och vände därmed ryggen åt riksdagsordningens anda.
Värt att märka är att även inom Socialdemokraterna så finns det tunga namn som motsätter sig lagförslaget. S-kvinnorna och dess ordförande Annika Strandhäll hör till kritikerna. Enligt medieuppgifter finns det fler som instämmer i Sveriges kvinnoorganisationers nej till förslaget.
Men när Kristdemokraterna begär kvittningsförbud i frågan när riksdagen ska fatta beslut i april, vilket innebär att alla ledamöter måste vara på plats, kritiseras initiativet av Moderaternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson som i denna fråga tvingas hålla i partipiskan.
Nu har ju också Moderaterna på mer oklar grund begärt kvittningsförbud. Senast det inträffade var under den förra mandatperiodens sista viktiga omröstning, där man hoppades att genom att frångå principen om kvittning mellan blocken få igenom oppositionens budget. Men M-ledningen är väl medveten om att flera ledamöter som i tysthet motsätter sig förslaget nu inte kan kvitta ut sig. De, liksom socialdemokrater och sannolikt någon liberal, får i en moralfråga gå emot sina egna samveten. Tiden då fri röstning i värdefrågor tillämpades i riksdagen är som bekant sedan länge förbi.
”Det mest anmärkningsvärda är emellertid hur lätt professionens röst väger.”
Det mest anmärkningsvärda är emellertid hur lätt professionens röst väger. I en tid då professioner och forskning kritiseras av populismen är det istället Liberalerna som bedriver kulturkrig och stressar fram en ny lag med oklara medicinska konsekvenser. Fler unga väntas utan diagnos av läkare byta juridiskt kön och gå vidare med medicinsk behandling. Juridiskt könsbyte kommer att ske utan att annan problematik uteslutits av läkare. Utifrån barnets bästa borde frågan utredas på nytt och framför allt hanteras i en normal politisk ordning.
