På tiden att vårdgarantin skärps
Så har då turen kommit till Tidöregeringen att ta sig an vårdköerna. En långkörare i svensk politik. Under torsdagen meddelade sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) att den borgerliga regeringen tillsätter en utredning för att stärka vårdgarantin. Det ska ske bland annat genom ”väsentligt kortare tidsgränser”; dagens tidsgräns är besök på specialistmottagning inom 90 dagar samt tid för behandling inom 90 dagar. Samtidigt ska garantin tydligare utgå från patientens behov jämfört med i dag.
Och det lär behövas. Som Riksrevisionen påpekade i en rapport förra året så har det i praktiken uppstått en situation där regionerna ser den existerande vårdgarantin mer som ett slags målsättning, snarare än en skyldighet man har att leva upp till. Därmed fungerar inte vårdgarantin som den ska.
Redan den föregående, socialdemokratiska regeringen försökte råda bot på saken. Men det genom att egentligen försämra vårdgarantin i primärvården. I stället för patientens ”rätt” att möta en läkare inom sju dagar blev det rätten att få en medicinsk bedömning inom tre dagar, exempelvis av en sjuksköterska. Men att få en första bedömning exempelvis per telefon hörde redan till det normala. ”Förbättringen” var alltså av närmast kosmetisk art; den skulle få statistiken att se bättre ut.
Till saken hör väl också att det inom socialdemokratin historiskt har funnits om inte en skepsis mot vårdgarantin så åtminstone ett något oklart förhållande till den; på 1990-talet avskaffade man den vårdgaranti som de borgerliga hade infört.
”Vårdgarantin av i dag har kallats för en papperstiger.”
Viss skepsis mot vårdgarantin har grundat sig på att systemet med vårdgarantin som en rättighet kan kollidera med principen om vård efter behov. Och visst, det är inte en vård styrd av efterfrågan Sverige bör ha utan just vård efter behov.
Men det vore överdrivet att sätta likhetstecken mellan patienträttigheter och vård efter efterfrågan. Vårdgarantin innebär inte att vem som helst i största allmänhet har rätt att träffa en läkare inom ett visst antal dagar bara för att den vill det. Det är fortfarande behovet som styr; den som vården bedömer vara i behov av vård ska få det inom en viss tidsram. Vårdgarantin låter sig alltså väl förenas med behovsstyrningen.
Det är lätt att tro att svaret för att kapa vårdköerna är att ge regionerna mer pengar. Men det är inte där skon klämmer.
Vårdgarantin av i dag har kallats för en papperstiger. Ett rimligt steg är alltså att skärpa den för att få den att fungera som den motiverande faktor den bör vara. Att den borgerliga regeringen Kristersson klarar att förbereda för en viktig sjukvårdsreform mitt bland all upptagenhet med politikens hårda frågor är ett hälsotecken.
