Överpriserna var en S-myt
Höga elpriser. Höga priser på drivmedel. Höga priser på mat. Och snart nog markant höjda hyror för många hyresgäster. För den med en begränsad budget är det svåra tider. En situation där oron för framtiden lätt kan få politiska effekter – och där politiken lätt kan frestas till att mjölka folks oro för att nå politisk vinning.
Det senare har inte minst Socialdemokraterna visat prov på. Mikael Damberg (S), fram till regeringsskiftet finansminister i regeringen Andersson, dundrade redan i somras på mot marknaden och företag som ”passar på” att höja priserna med anledning av de stigande elpriserna, vilket gjorde honom ”irriterad och upprörd.” Det talades om hur företag ”skor sig” på ”folk som går på knäna”.
Ett orättvist misstänkliggörande av strävsamma företagare som av helt naturliga skäl har behövt höja sina priser för att inte gå omkull, vilket flera också gjort. Men av den dåvarande socialdemokratiska regeringen målades det upp som något slags opassande rovgirighet.
Det var i samband med dessa utfall mot näringslivet som regeringen också gav Konjunkturinstitutet i uppdrag att ”hårdgranska” företagens omotiverade prishöjningar för att ”avslöja” och ”sätta en press på branscherna.”
”Även om det noteras att slutsatserna inte är definitiva så demonstrerar de ändå att marknadsekonomin totalt sett har förmått att hantera situationen.”
Samma retorik har reproducerats på olika håll under hösten och vintern, med anklagelser om ”greedflation” och att kapitalismen nu visar sitt fula tryne genom att låta konsumenterna stå för kalaset. ”Företagen suger ut det sista från redan fattiga hushåll – för att maxa sina vinster”, som det uttrycktes för en vecka sedan av S-märkta Folkbladet.
Givet den avsaknad av evidens på att företagen faktiskt skulle ha smyghöjt priserna, en invändning som också restes i somras, så är resultatet från Konjunkturinstitutets granskning föga förvånande – men desto mer pinsamt för Socialdemokraterna. I studien, som släpptes under tisdagen, drar man slutsatsen att det inte finns några tydliga indikationer på att konsumentpriserna har stigit mer än vad som kan motiveras av ökade produktionskostnader. Inga överpriser sålunda.
Flera företag har i själva verket tvärtom tagit en större del av kostnaden än normalt. Det går dock att se exempel inom detaljhandeln på vissa varor som fått omotiverade prishöjningar, och vad gäller livsmedel slås det fast att det är svårt att dra någon slutsats. Även om det noteras att slutsatserna inte är definitiva så demonstrerar de ändå att marknadsekonomin totalt sett har förmått att hantera situationen.
Samtidigt konstateras det att näringslivets vinster i vissa branscher har ökat – men att det beror på andra faktorer, som att försäljningen av exportvaror har gynnats av höga priser på den internationella marknaden. Man noterar också att försvagningen av den svenska kronan bidragit till höjda priser mätt i svenska kronor, i och med att exportpriserna sätts i utländsk valuta.
Kort sagt, Socialdemokraternas bombastiska kritik var bara skrämselpropaganda.
