Över huvudet på lärarna om klimatet

När konferensens avslutades var Berlindeklarationen med innebörden att frågan ”hållbar utveckling” ska finnas med i alla delar av utbildningssystemet. Från förskola till universitet och vuxenutbildning.

För svensk skola är innebörden av Berlindeklarationen till synes begränsad. En deklaration är inget som ska beslutas av den svenska riksdagen och fungera som svensk lag utan den har framför allt ett värde som en stark politisk markering.

I svenska läro- och kursplaner är också referenserna till klimat, global uppvärmning och hållbar utveckling många i olika ämnen. Det är inte svenska elever och lärare som primärt träffas av deklarationens text eller den tyska förbundskanslern Angela Merkel som vid avslutningen av konferensen slog fast att ”utbildning i hållbarhet får inte vara ett privilegium utan måste vara tillgängligt för alla människor”.

Deklarationer kan synas vara innehållslösa och till intet förpliktande, men de spelar en allt större roll. I kommande lagstiftning och i exempelvis Skolverkets interna arbete lär det i kommande skrifter och utredningar hänvisas till Berlindeklarationen. Att svenska miljöorganisationer prioriterat frågan tillsammans med regeringen vittnar om att deklarationen anses ha ett betydande framtida värde.

Det gäller att läsa även deklarationstexter noggrant. I artikel C talas om behovet av ”fundamental strukturell och kulturell förändring på systemnivå av ekonomier och samhällen samt att undertecknarna står bakom betydelsen av att ”stötta nödvändiga politiska förändringar i den riktningen”. Det är en formulering som passar rödgröna men knappast borgerliga politiker. Det är svårt att inte tolka den som att utbildningen i hållbar utveckling också ska innehålla ett ”systemkritiskt” förhållningssätt och att den ska uppmuntra politiskt beteende i den riktningen hos eleverna.

En grundfråga är också hur innehållet i svenska läro- och kursplaner ska utarbetas. Ministern själv, Matilda Ernkrans, säger att den svenska regeringen varit drivande i utarbetandet av Berlindeklarationen, uppenbarligen tillsammans med det som statsrådet kallar civilsamhällets organisationer. Alltså olika miljöorganisationer.

Industri, markägare och skogsintressen fick dock inte vara med.

Här initieras ett vad som kan tolkas vara ett understrykande eller om man så vill en påtryckning gentemot skola och lärarkår från politiskt håll.

Lärarkåren företrädd av fackförbund eller arbetsgivarparten inom Sveriges Kommuner och Regioner var symptomatiskt nog inte företrädd under Berlinkonferensen och någon offentlig dialog med professionen verkar inte ha bedrivits i frågan.

Det är att inte ta lärarkåren på tillräckligt allvar. När det gäller kursplanernas utformning brukar exempelvis ämnesföreningar som Historielärarnas förening fungera som remissinstans. Nu rundas istället lärarkollegiet i en fråga som har påverkar skolans inre liv, själva undervisningen.

Det är ett ovanifrånperspektiv på kunskap och styrning av skolan som det i många andra fall varnas för. Och där någonstans finns också ett nedvärderande av den lärarkår som vill, kan och ska undervisa om klimatet. Och vet det på egen hand.