Optimistisk polis räddar ingen
Vill regering och opposition visa handlingskraft efter skjutningarna gör man bäst att se till att rikspolischefen får polisen på fötterna.
Fingrar pekas åt alla möjliga håll. Är det inrikesministern eller justitieministerns fel? Varför ställer oppositionen inte några krav? Varför gör ingen någonting?
De senaste tidens skjutningar har upprört många, med rätta. Att avrätta en mamma som håller sitt barn i famnen är en ny typ av brutalitet. Verkligheten berör oss mer när den kommer närmare, när skjutningarna sker mitt i stan eller i villaförorter.
För boende i utsatta områden har verkligheten krupit tätt inpå länge. Skoningslösa avrättningar är inte ett nytt fenomen men det är dessvärre inte förrän nu den röststarka medelklassen väljer att tala om det på kafferaster, i matkön och kräver att någon ska agera.
”Första skottfria månaden i Malmö på åratal” var tidigare i år rubriken i flera tidningar. Skottlossningar har blivit så normalt att avsaknaden av dem, blir riksnyheter. Skjutningarna blir fler och våldet mer brutalt.
Det är många poliser som lämnar yrket innan pensionen och i vissa fall mäktar polisen inte med utan uppmuntrar brottsoffer att flytta till en annan stad för att de inte kan skydda sina medborgare.
Faktum är att samhället står handfallet. År efter år har polisen, socialtjänsten, politiker och många andra försökt minska skjutningarna och stoppa det dödliga våldet. Straffen har skärpts, vi har bytt regering och polisen har omorganiserats – till vilken nytta?
Enligt polisen tar det 10-20 år att vända utvecklingen i ett utsatt område. Lägg därtill att det finns över 60 utsatta områden och att var artonde person i Sverige bor i ett utsatt område så förstår man snabbt att ekvationen inte går ihop. Alla utom polisen själva inser att den tiden inte finns.
Så sent som i maj beskrev rikspolischef Anders Thornberg sin framtidstro och hoppfullhet i en stor intervju i Expressen. Han om någon borde förstå att myndigheten som han leder inte fungerar. Arbetet ger inte resultat och polisen klarar inte av att sitt uppdrag.
Politiker uppmanas att visa handlingskraft och snabbt presentera åtgärder för att komma tillrätta med skjutningarna. Som om justitieministern sitter och håller på ett reformprogram som löser allt, som han bara väntar på rätt tillfälle att få presentera.
Nej, det finns god anledning att inte avkräva politiker på snabba och ogenomtänkta förslag. Inte heller är det rätt tillfälle att rikta avgångskrav. Skjutningarna är ingenting nytt och politiker har länge försökt minska den värsta kriminaliteten.
Däremot borde rikspolischefen lägga optimismen åt sidan och erkänna de problem som finns i den egna myndigheten. Polisen måste utvärdera sitt arbete i betydligt högre grad för att komma fram till vilka åtgärder som är effektiva och inte. Både Brå och Polisutbildningsutredningen konstaterar att det i princip inte finns några studier av effekterna av polisens arbete.
Vet man inte vilka åtgärder som är effektiva, så är det inte så konstigt att polisen famlar i mörker och inte lyckas med sitt uppdrag. Först när man vet vilka åtgärder som fungerar är det dags för politikerna att se till så dessa kan förverkligas.
