GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Öppenhet viktigare än kommunikation

Offentlig kommunikation har gått hand i hand med minskad öppenhet.
Ledare • Publicerad 8 september 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

På Trafikverket finns 214 kommunikatörer. På polismyndigheten 187. Och bland de myndigheter som har flest kommunikatörer av det totalt antal anställda finns Diskrimineringsombudsmannen, Jämställdhetsmyndigheten och Forum för levande historia.

Hur stor nytta gör de offentliga kommunikatörerna? Ingen vet.
Hur stor nytta gör de offentliga kommunikatörerna? Ingen vet.
Foto: Janerik Henriksson/TT

Statistiken är hämtad från rapporten Ingen reklam tack från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi och är författad av Charlotta Eriksson och Anders Ivarsson Westerberg. De visar hur antalet kommunikatörer i myndigheter ökat mycket snabbare än de totalt anställda i staten sedan 2006. En liknande utveckling har tidigare konstaterats i kommunerna där kommunikationsavdelningar byggts upp.

Siffrorna säger emellertid inte allt. Än viktigare är författarnas slutsats att kommunikation omformats från att ha varit en administrativt stödjande funktion till att utgöra en kärnverksamhet i förvaltningen. Ingen ledningsgrupp är exempelvis idag komplett utan någon kommunikatörs deltagande.

Vad har då uppnåtts med denna expansion av den offentliga verksamheten? Det vet vi väldigt lite om. Att kraven på information från polismyndigheten idag är helt annorlunda än för 15 år sedan ifrågasätter ingen. I universitetens uppgift ligger att vara i dialog med det omgivande samhället, något som också förutsätter professionell kompetens. Som författarna påpekar är det dock svårt att analysera om kostnaderna är rimliga.

Diskussionen om denna nya sektor brukar stanna där, vid utgifterna. Det är alltid lätt att finna exempel på bisarra överanställningar eller misslyckade poddsatsningar utan några lyssnare från kommuner och myndigheter. Eller så ställs kommunikationstjänster i stadshusen emot antalet lokala journalister som bevakar samma kommunala organisation.

Problemet är egentligen något annat. Kommunikationssatsningarna bör också många gånger förstås mot bakgrund av att den offentliga verksamheter i allt högre grad styrs ”mot förtroende”. Det är ett utslag av en marknadisering av den offentliga förvaltningen där medborgaren ses som en kund och den kommunala eller statliga organisationen som ett varumärke.

”Det är en vilseledande bild av den offentliga verksamhetens mål.”

Det är en vilseledande bild av den offentliga verksamhetens mål. Visst är det viktigt att polisen åtnjuter förtroende av den enkla anledningen att medborgarna annars inte anmäler brott eller vill vittna. Men om Försäkringskassan eller Arbetsförmedling maximerar förtroendesökningen försvagas också möjligheten att nå de egentliga målen. Ibland måste ju även myndigheter säga säga nej till ansökningar även om det bidrar till minskat förtroende.

En annan aspekt är att de stora satsningarna på kommunikation i sig skapar en bild av ökad öppenhet och insyn i den skattebetalda verksamheten som är ägnad åt att tjäna medborgarna.

Det är i dag betydligt lättare än före Internet att ta del av nämndprotokoll eller att lämna ansökningar via nätet. Under samma tid som kommunikatörerna har flyttat in har dock kommunhusen blivit både bildligt och bokstavligt mer låsta. Kommunerna har här att ansvar att understryka att alla anställda har yttrandefrihet och meddelarfrihet - kommunikation med medborgare och får inte bli en fråga bara för det egna PR-folket. Och på statlig nivå blir listorna över sekretessbestämmelser varje år något länge.

Intressant nog finns det myndigheter som inte anammat trenden. Justitiekanslern (JK) saknar kommunikatör. På av Axel Oxenstierna inrättade Statskontoret räcker det med en enda kommunikationstjänst.

Som av en händelse är det några av de äldsta och mest klassiska myndigheterna som kommunikation även i dag ses som ett stöd och inte som någon kärnverksamhet.

Martin TunströmSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.