Ompröva för landsbygdens skull

Tack och lov har länsstyrelsen i vårt län en flexibel inställning till det så kallade strandskyddet. Det innebär att exempelvis Borgholms kommun åtminstone då och då kan tillåta nybyggnad på tomter som vetter mot havet eller mot Kalmarsund i zonen 300 meter från vattnet.

Andra delar av vårt län är verkligt hårt drabbade, exempelvis skärgårdsområdet på fastlandskusten. Stopp för att bygga inom 300 meter från vattnet innebär att utbyggnad av bostäder i praktiken blir omöjligt inom stora områden.

Vi behöver här en ny och förutsättningslös diskussion om själva grunderna för bestämmelserna.

I dag innebär allemansrätten att stat och kommun i praktiken har socialiserat landsbygdens främsta tillång: marken. Möjligheten för en markägare att för Vill egna verksamheters skydd utestänga obehöriga är mycket liten. Det innebär att ett områdets olika miljövärden sällan kan utnyttjas professionellt av markägaren. Som konsekvens ligger ett mycket stort landsbygdskapital outnyttjat. I stället matas vi med slagord som ”det rörliga friluftslivet”, en allestädes närvarande ogripbar fantom.

De lagbestämmelser vi har gynnar staden på landsbygdens bekostnad. Kunde exempelvis skärgårdsbor fritt disponera sina öar eller bygga nytt skulle vi på ett helt annat sätt än nu se en levande kustbygd växa fram. Och vi skulle sannolikt också ha en mer tillgänglig natur, eftersom investeringar som underlättade tillgängligheten skulle bli lönsamma.

Så det är bra att länsstyrelsen är flexibel i strandskyddet. Men bättre vore om vi kunde modifiera allemansrätten till landsbygdens bästa.