Oliberalt förslag i liberalismens namn

Ja, också vid en andra genomläsning står det klart; medborgarens egenmakt är sekundär för det fall den kolliderar med de för stunden rådande politiska ambitionerna. Kanske inte så förvånande utspel från en grupp politiker, men beklämmande att just dessa politiker representerar ett parti som säger sig vara liberalt.

Det är svårt att hitta den liberala ådran i ett förslag som går ut på att staten ska gå in och reglera, och därmed tvinga, Sveriges barnfamiljer att fördela sin föräldraförsäkring lika. Det går nämligen inte att vara lite liberal när det passar, och helst av allt bara i teorin.

Dagens barnfamiljer ser väldigt olika ut. Därför är det centralt att också lösningarna tillåts vara många, varierade, och framför allt anpassningsbara. Är det då inte rimligt att de som ingår i en familj, de som bäst vet vad just de behöver, också tillåts utforma sitt liv på egen hand? Nej, måste svaret på den frågan bli om man som de debatterande centerpartisterna kan landa i slutsatsen om behovet av statliga tvångsmedel.

Det är en allvarlig slutsats som bygger på ett paternalistiskt synsätt som enbart signalerar att makthavarna inte betror medborgarna förmåga att fatta kloka beslut. Det är också en slutsats som innebär att det smörgåsbord av alternativa möjligheter, som borde vara en modern borgerlighets signum, är fiktivt i praktiken.

Den svenska föräldraförsäkringen är exceptionell ur ett internationellt perspektiv. Alla som betalar skatt bidrar till det som sedan betalas ut som föräldraförsäkring. Antalet dagar är många och den del av lönen som betalas ut under bortavaron från arbetet relativt hög. Bland annat därför anser förespråkarna att försäkringen inte ska bidra till att cementera den könssegregerade arbetsmarknaden.

Men det är inte så enkelt. Bland skattebetalarna ingår också föräldrar som inte kommer att dela sina dagar millimeterrättvist. Ska dessa föräldrar särbehandlas och inte få någon föräldrapeng om de inte rättar sig i ledet och delar lika? Kan de då i sin tur, med hänvisning till detta, sluta betala skatt? Resonemanget är draget till sin spets men illustrerar det absurda i argumentationen.

I ett samhälle som inte längre lider nöd på det mest basala är risken att den politiska klåfingrigheten ökar och att rädslan för vad människor kan göra om de tillåts bestämma själva stor. Frihet är bra, men bara i lagom dos och i kontrollerade former. Så urvattnas slagord som egenmakt och valfrihet till chimärer, endast värdiga pompösa valplakat. Så tillåts den sociala ingenjörskonsten åter segra över det tidskrävande arbetet för lika rättigheter istället för lika utfall.

Men det finns ytterligare en dimension. Påfallande ofta sägs inget om barnens rättigheter och behov i debatter om föräldraförsäkringen, trots att försäkringen inte existerar i ett vakuum utan är knutet till ett enskilt barn. Därför ska det sägas nu; barn är ingen rättighet och inget tvång. Om det allvarligaste problemet är att karriären får stå tillbaka under den korta tid ett barn är litet kanske man inte ska skaffa några barn alls, kvinna som man.

AT