Olämplig marknadisering
Nu när SBB krisar höjs på sina håll röster som vill att det offentliga ska gå in och köpa tillbaka viktiga fastigheter. Skolor, polishus, äldreboenden, domstolar med mera. Oavsett vad man tycker om förslaget som sådant vittnar det hela om en omsvängning i synen på ägandet av fastigheter som används av statlig och kommunal verksamhet.
Många var de socialdemokratiska kommuner som lät sig lockas att sälja fastigheter till Samhällsbyggnadsbolaget (SBB) eller andra aktörer, för att sedan hyra lokalerna i stället. Kalmar hör som bekant dit. Och även borgerligt styrda kommuner har vandrat samma väg. Kommunsverige har i detta i princip hakat på staten, som låtit privata bolag äga domstolar och polishus så som är fallet även i Kalmar.
Att så skett är inte i sig oförståeligt. Här har man en metod för kommunerna att få in kapital och att spara pengar. För Socialdemokraterna har SBB:s koppling till arbetarrörelsen med en tidigare socialdemokratisk politiker som vd skapat tillit, medan ideologiskt motiverade borgerliga sett en chans att öppna upp för marknaden.
Men om försäljningen av fastigheter kortsiktigt ger intäkter som kan spenderas på ändamål så drabbas kommunerna på längre sikt av de stigande hyreskostnaderna.
”Barometern-OT:s ledarsida påtalade redan för flera år sedan det orimliga i att polishus och domstolar kan ägas av privata bolag i stället för av staten.”
Här kan borgerligheten knappast peka finger åt socialdemokratin; man har agerat likadant. Och kritiken har i stort sett lyst med sin frånvaro. Ja, med undantag av exempelvis Barometern-OT:s ledarsida som redan för flera år sedan påtalade det orimliga i att polishus och domstolar kan ägas av privata bolag i stället för av staten. Det framstår som bisarrt när en kommun till exempel inte äger sitt eget kommunhus.
Det är en synpunkt som av somliga borgerliga har missuppfattats som vänster – man har sett statligt eller kommunalt ägande i sig som närmast illegitimt och ett uttryck för socialism. Men i själva verket handlar kritiken dels om att vara pro market och inte pro business – det vill säga att vara för marknadsekonomin där det är lämpligt men att inte gå enskilda företags ärenden – och dels om ett rent säkerhetsperspektiv.
Att det finns seriösa aktörer är ingen garant för att fastigheterna i framtiden inte köps upp av kinesiska eller andra utländska intressen. Inte heller borde denna typ av verksamheter behöva oroa sig över framtida hyreshöjningar eller känna osäkerhet kring framtiden för huset man jobbar i. Ägandet av dessa fastigheter borde vara grundat i ett hänsynstagande till både långsiktighet och säkerhet.
En klassisk borgerlighet som värnar förvaltningsideal och stärkt säkerhet borde se värdet av en sådan stabilitet både vad gäller kommunal och statlig verksamhet. Det finns fortfarande områden där reformer för en friare marknad behövs – som hyresmarknaden – men att vara för marknadslösningar i allmänhet innebär inte att dessa principer är lämpliga i varje givet fall.
