Ögnastenen i et fritt Rike
Det finns många skriftliga skatter i Sverige. Som den latinska versionen av Filip Orliks konstitution från 1710, av många betraktad som Ukrainas viktigaste urkund. Och Silverbibeln, den vackra evangelieboken från 500-talet i Wulfilas gotiska översättning.
Men i år är det särskilt lämpligt att fästa uppmärksamheten vid den svenska tryckfrihetsförordningen, som antogs av riksdagen 1766 – och utnämndes till ett världsminne av Unesco i maj just i år. Ett handskrivet exemplar, som eventuellt var det utkast som diskuterades i riksdagen, finns än i dag bevarat. Och visst är den en skatt utan dess like.
Det fria rikets ögonsten, kallades den av tryckfrihetens fader – prästen och riksdagsledamoten Anders Chydenius (1729-1803) från Österbotten. Det finns en hos många svenskar djupt rotad missuppfattning att religion per automatik skulle vara något slags fiende till yttrandefrihet, eller frihet överlag. Det finns förvisso gott om exempel både i Sverige och i utlandet som förstärker sådana antireligiösa fördomar.
Men samma sak kan sägas om ”politik”. Visst finns det politik som är fientlig till frihet, liksom det finns politik som är frihetsvänlig. Att tala om politik eller religion som vore de monoliter är inte meningsfullt.
Exemplet Chydenius är ett gott exempel som strider mot fördomen. Eller för den delen det hyperreligiösa USA med dess yttrandefrihetsfanatism, om uttrycket tillåts.
”Under denna tumultartade sommar är en balanserad röst som Chydenius någon att inspireras av.”
Och notera att den politiskt liberale Chydenius inte var någon radikal avfälling eller fritänkare á la Voltaire; han var tvärtom en sträng och konservativt renlärig präst. Men han trodde på kraften i det fria samtalet.
”Thär Skrif- och talfrihet tålas, njuta undersåtare mera af sina medborgerliga rättigheter, än i wissa stater hwarest man lagdt band, på tankar och förnuft”. Han fortsatte: ”Är yttrandet orimmeligit, så finnas de snart, som wederlägga det. Är det byggt på sanning, så står det oöfwerwinnerligit.”
Ja han gick till och med så långt att han förespråkade en större religionsfrihet och samvetsfrihet. I stället för tyranniskt tvång förespråkade han mildhet, tålamod, upplysning och undervisning. Och han levde som han lärde, om det så gällde att samtala med väckelsekristna separatister, att på förnuftets grund förkasta ateism eller att predika mot vad han betraktade som islams och Koranens bristande sedelära.
Chydenius drog sig alltså inte för att kritisera Koranen, men förespråkade som sagt civiliserade metoder. Det upplysta samtalet. Han hade kanske inte sett på offentliga uppeldningar av koraner som en rimlig eller ändamålsenlig handling, även om han nog hade sympatiserat med delar av kritiken som sådan.
Under denna tumultartade sommar är en balanserad röst som Chydenius någon att inspireras av. En röst som otvetydigt försvarar yttrandefriheten, står stadigt för sina djupt rotade övertygelser, vågar kritisera det som bör kritiseras – och alltid med en djup respekt för medmänniskan.
