Nolltolerans med nya medel

I en tid när straff skärps och fler gärningar kriminaliseras framstår det onekligen som något avvikande. Inte minst från KD som profilerat sig på det som allmänt kallas ”hårdare tag”. Men i grunden är förslaget mer en omläggning av medlen i narkotikapolitiken än av målet, det vill säga det narkotikafria samhället.

Talespersonen, riksdagsledamoten Michael Anefur, tydliggör att missbruk ”ska ses om sjukdom” och inte som när förbudet mot eget bruk klubbades igenom som ett ”karaktärsdrag”. I det uttalandet ligger en humanism som alltför sällan ges utrymme i dagens kriminalpolitiska debattklimat där rehabilitering och omvändelse aldrig står överst på agendan.

Sjukdomsbegreppet ligger för övrigt också så långt från en drogliberal inställning man kan komma. Rättighetsliberaler betonar vanligen det medvetna valet och individens fria val även när det gäller droger. Den sjuke står per definition inte i begrepp att välja. Den sjuke behöver vård, av den friska.

Men budskapet rymmer också en avsevärd förenkling. Utan ett förbud mot eget innehav kan naturligtvis en langare hävda att hans cannabis är till för eget bruk. Utan ett förbud försvåras polisens möjligheter att visitera och ingripa mot misstänkta säljare på krogen, i gränden eller på parkeringen. Totalförbudet kom inte till för att bestraffa enskilda utan tvärtom för att befria individer och samhälle från drogerna.

Efter det första minst sagt slarvigt kommunicerade beskedet distanserade sig också KD-företrädarna från tankarna på avkriminalisering. ”Jag är övertygad om att ett förbud kommer att kvarstå”, sade Anefur.

Därmed har också KD hittat den linje som bland annat Svenska Narkotikapolisföreningen – ursymbolen för den traditionella narkotikapolitiken – länge torgfört. Det är inte en avkriminalisering som bör diskuteras utan det är påföljderna som bör ses över.

I debatten finns visserligen en vanföreställning om att missbrukare döms till fängelsestraff för eget ringa innehav. Sanningen är att dagsböter är den vanliga påföljden. Men som Svenska Narkotikapolisföreningen uppmärksammat fyller påföljderna ingen större funktion och kan till och med vara kontraproduktiva.

Alternativet är ingen enkel sak. Även böter har en allmänpreventiv funktion. Tvångsvård är oerhört ingripande och fungerar dåligt med tanke på att övertygelse och fri vilja är nödvändiga förutsättningar för vägen ut ur drogernas ångest.

Många missbrukare saknar medel och betalar inte för övrigt inte bötessummorna. Straffet blir verkningslöst och kunde med fördel reserveras för den som inte accepterar en modell av samtal, stöd och vård.

Den som är fast övertygad att målet ska ligga fast har alla anledning att se över dessa medel.