Notan för enighet gick till staten
Vad blir notan för Storgateavtalet? frågade vi på denna ledarsida den 4 december 2020 när LO-förbunden Kommunal och Metall anslutit sig partsöverenskommelsen om förändringar av anställningstryggheten som redan slutits mellan Svenskt Näringsliv och PTK.
Då var det klang och jubel över att den segdragna frågan om lagen om anställningsskydd nu såg ut att få en lösning. Regeringen behövde inte gå in med lagstiftning. Parternas överenskommelse ansågs visa på den svenska modellens robusthet. Att majoriteten förbund på LO-sidan stod utanför visade snarare på självvald marginalisering. Förbunden tog inte chansen att själva påverka en uppgörelse. De valde exit, de klöv fackföreningsrörelsen och visade att TCO-facken spelade en mer central roll än LO-förbunden.
På det hela taget sker nu också efterlängtade förändringar till det bättre. Arbetsmarknaden mår inte bra av systemskiften utan behöver istället just justeringar i små steg. Förändringar som skapar konflikt mellan parterna har definitivt heller inget egenvärde.
Men förhandlingsspelet som resulterade i januaripartiernas presskonferens på måndagen är onekligen speciellt. Parternas förhandlingar byggde från första början på att en allt större nota ska skickas till staten för omställning. Det vill säga: Parterna., eller läs LO-förbunden, kunde villkora underskiften med att staten ökar anslagen. I annat fall skrevs avtalet inte under.
När Storgateavtalet slöts talades det om en summa på mellan 5-10 miljarder. Den stannade nu enligt arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) ännu högre, på 11 miljarder kronor.
Staten sitter med Svartepetter om arbetsmarknaden inte fungerar. Ökar arbetslösheten rusar kostnaderna för a-kassan i väg. Som tidigare finansministern Anders Borg brukade säga ”blir resursutnyttjandet inte optimalt”. Och omställningsstöd i olika former har alltid varit en svensk modell som möjliggjort strukturomvandlingar och industriell förnyelse.
”Investeringar i kunskap och fortbildning är i det perspektivet mer effektiva än kontantstöd till arbetslösa. Utbildning är för övrigt också den bästa fördelningspolitiken.”
Investeringar i kunskap och fortbildning är i det perspektivet mer effektiva än kontantstöd till arbetslösa. Utbildning är för övrigt också den bästa fördelningspolitiken. Men låga utbildningspremier, det vill säga den ekonomiska vinsten av att studera ett år extra, har också hämmat omställning och förändring.
I januaripartiernas överenskommelse finns också ett inslag av kohandel. Medan Centern och Liberalerna understryker betydelsen av en mer flexibel arbetsrätt betonar socialdemokraterna just omställningsstödet i ”den största reformen i modern tid”. Det ser ut att ha pressat upp kostnaderna. Skattebetalarna satt i varje fall inte med vid förhandlingsbordet och frågan om finansiering talar ingen om.
Sammantaget innebär detta att organisationerna stärker sin ställning. Den visas också av att frågan om en större överföring av hela a-kassan till arbetsmarknadens parter också ska utredas som en följd av uppgörelsen. Facken ska inte bara administrera a-kassorna, även nivåerna ska omfattas av kollektivavtalen.
Fackens och arbetsgivarnas gemensamma ansvar för tjänstepensionerna är en mindre uppmärksammad del av det starka Organisationssverige. Som tjänar landet väl. Men det är svårt att säga att parterna kommer överens när det är skattebetalarna som får stå för större delen av notan.
