New York, Istanbul, Moskva - Stockholm?

En halvbegravd man. Blodiga ansikten, ögon i chock. Bråte, damm, blodpölar. Skrik och larm.

Bilderna från Istanbuls inferno häromveckan träffade mig rakt i veka livet. Inte för att tv inte visat minst lika otäcka bilder från New York och Jerusalem – igår också från centrala Moskva – men för att bilderna från Istanbul var tagna precis mitt emot det brittiska konsulat där vi åt lunch i våras när vi, ett gäng ledarskribenter, besökte staden. Vi satt där och tittade ut på exakt den korsning där tv-bilderna nu förmedlade ett blodigt inferno. Vi bodde bara några kvarter längre bort.

Jag glömde mitt armband på den där restaurangen. Det låter tramsigt trivialt. Men tanken på att den restaurangen och dess ägare nu med all säkerhet är fullkomligt förödd och ruinerad, att fiskmarknaden precis i närheten blåsts ur, att hotellet där vi bodde fått en mängd rutor uttryckta i smällen - det gör mig mållös. Man kommer obegripligt nära våldet. Det kunde ha varit vi.

Igår drabbades jag av samma svindlande känsla när bombdådet vid Kreml i Moskva rapporterades i lunchekot. Det kunde ha varit vi. Jag var där för bara två månader sedan, traskade över Röda Torget i samma kvarter.

På ett sätt är jag emellertid tacksam över att jag varit på de platser där det har smällt de senaste veckorna. Det ger mig nämligen en lite bättre uppfattning - inte bara så där ljummet, utan verkligen, i magen - om vad det är som pågår i detta terrorkrig, där självutnämnda profeter och självmordsbombare tar sig rätten att bestämma vilka människor som ska leva och vilka som ska dö. Det ger mig en möjlighet att återkalla den restaurang i Istanbul där vi åt, där kycklingarna snurrade på spett och där ägaren skämtade med oss. Allt det är borta nu - både restaurangen och alldeles säkert ägarens leende.

Det är precis som om man inte riktigt tidigare har kunnat ta in vad ett bombattentat är för något.

Attentaten i Istanbul gör mig orolig för Turkiets del - orolig för vilken inriktning landet ska ta. De initiala reaktionerna verkar dock lugnande, nämligen att landet inte låter sig skrämmas av fundamentalister. Ja vad ska de förresten annars säga.

Frågan är hur det blir i det långa loppet. För resultatet av liknande terrorhandlingar måste bli någon typ av förändring i samhällsklimatet, något annat är omänskligt. I Ryssland har oroligheterna (i en skräcksekund igår såg jag framför mig en ny serie hussprängningar, som under 1999) föga överraskande givit upphov till en radikalisering i nationalistisk riktning, med öppen rasism och främlingsfientlighet. Och det är också ett sätt för terroristerna att vinna.

Med bilbomben i Moskva igår känns det som om fundamentalistvåldet kryper allt närmare Sverige. Var händer det nästa gång? I London? I Stockholm?