Nato skulle gynna Norden
När resultatet av regeringens och riksdagspartiernas gemensamma säkerhetspolitiska överläggningar presenterades under fredagsförmiddagen stod det klart att det finns en bred, men ej komplett, samsyn vad gäller det säkerhetspolitiska läget. Samtliga partier skriver under på analysen av det ryska hotet.
Däremot delar inte Vänsterpartiet och Miljöpartiet slutsatsen – att ett Natomedlemskap skulle höja tröskeln för militära konflikter och ha ett konfliktavhållande effekt i norra Europa, alltså ett medlemskap skulle tjäna oss väl. Synsättet att Natomedlemskap skulle destabilisera säkerhetsläget, som statsministern gav uttryck för i mars, är bortblåst.
Rapportens slutsatser befäster det Natovänner i svensk debatt länge hävdat. Argumenten är inte nya. Bilaterala samarbeten är inga realistiska ersättningar, EU saknar viljan att utveckla ett kollektivt försvar, och Natos säkerhetsgarantier gäller enbart medlemmar.
Det nya är istället att fördelarna med Nato nu även erkänns av andra. Det krävdes ett krig för att vakna. Motståndet har handlat mindre om sakliga invändningar och mer om ideologi och värnande av status quo.
Noterbart är även att det rapporten lyfter inte på någon punkt egentligen talar mot ett medlemskap.
”Som den framlidne tjeckiske medborgarrättskämpen och presidenten Václav Havel framhöll: Säkerhet handlar inte bara om att skydda det egna landet, utan också om att värna sina grannar.”
Risken påpekas förvisso att en ansökan kan leda till ryska motåtgärder under mellanperioden då Sverige väntar på att bli fullvärdig medlem. Säkerhetsförsäkringar från ”ett antal allierade” under den perioden skulle således vara av vikt. Det understryker också vikten av att Sverige och Finland ansöker samtidigt, vilket skulle innebära att tänkbara ryska motåtgärder försvagas då fokus skulle splittras genom att behöva förhålla sig till två länder samtidigt och inte bara ett enskilt.
Även om den säkerhetspolitiska analysens slutsatser i hög grad är sådana som kunde ha – och av många borgerliga faktiskt har – dragits för länge sedan bör det välkomnas att processen till slut nu har kommit så pass långt.
De som fortsatt förhåller sig skeptiska till svenskt Natomedlemskap, på grund av att det skulle kunna innebära risker för Sverige, skulle göra väl i att betänka vad den framlidne tjeckiske medborgarrättskämpen och presidenten Václav Havel framhöll:
Säkerhet handlar inte bara om att skydda det egna landet, utan också om att värna sina grannar. Den ena statens säkerhet är inte isolerad från den andres, utan säkerhet byggs tillsammans. Eller för att uttrycka det med en term som vänstern brukar framhålla: Natomedlemskap är helt enkelt en fråga om solidaritet.
Men fredag den trettonde lever upp till sitt rykte. Kort efter den svenska pressträffen kom ett bakslag då Natolandet Turkiets president Erdoğan meddelade att han motsätter sig finskt och svenskt medlemskap. Även om USA lär trycka på för utvidgning krävs enighet för att släppa in nya länder. På samma sätt blockerar Turkiet redan Cypern.
Reaktionen visar på det skadliga i de föga diplomatiska kraven som exempelvis ledande företrädare för Liberalerna har ställt på att utesluta Turkiet ur alliansen. Det är en inställning som givetvis har noterats i Ankara. Nu slår en sådan naiv antagonism tillbaka på Sverige. Vad man än tycker om Turkiet som sådant skulle ett uteslutande av landet styra det rakt i händerna på Putin. Det kan således konstateras att det inte bara är inom vänstern som det behövs en dos säkerhetspolitisk realism.
