Näste S-ledare får en tuff uppgift
Statsminister Stefan Löfvens aviserade avgång innebär att sommaren 2021 både inleddes och avslutades med politisk turbulens. Men till skillnad mot regeringskrisen är det nu Löfven själv som håller i tyglarna – eller släpper tyglarna, rättare sagt.
För vem som än tar över tyglarna blir det en utmaning. Valresultaten har dalat konstant sedan millennieskiftet när väljare flytt till andra partier; vilket fortsatt i spåren av kompromisserna i januariöverenskommelsen. Flera vill att valet av ny partiordförande genomförs med mer öppna processer – det skulle kunna ge efterträdaren en mer klar bild av sitt stöd inför kommande valrörelse och eventuella förhandlingar.
På flera håll inom rörelsen finns en stark vilja att kunna stoltsera med landets första kvinnliga statsminister – vilket skulle bli ytterligare en fjäder i hatten för partiet i narrativet om socialdemokratin som samhällsframstegens drivande faktor.
Men låsningen vid kön är egentligen onödig. Flera av de mest meriterade och kompetenta i partiets toppskikt är kvinnor och har en god chans alldeles oavsett kön. Inte minst nuvarande finansminister Magdalena Andersson, som har den fördelen att hon är välkänd och gör sig bättre än Löfven i debatter. Men hon är möjligen för snävt förknippad med ekonomi och coronaåtgärder.
”Även om man på senare år har organiserat sig står ingen vänstervåg i samhället att skönja”
En annan möjlighet vore att, likt Vänsterpartiet eller Liberalerna, välja någon med invandrarbakgrund. Som Ardalan Shekarabi – som likt ett slags socialdemokratisk Ulf Kristersson efterfrågat bättre samtalsklimat, stram invandring, och velat tala klarspråk om lag och ordning. Ett val som dock snarare ligger längre fram i tiden.
Andra erfarna förmågor som Morgan Johansson eller Mikael Damberg har nackdelen att de förknippas med bland annat ökade skjutningar, misslyckade tilltag mot gängen och senfärdig respons mot terrorresenärer.
Det finns också krafter i partiet som vill se en vänstervridning, efter åren med mittensamarbete. Men även om man på senare år har organiserat sig – se Reformisterna – står ingen vänstervåg i samhället att skönja, och partiet skulle behöva en ledare som kan samarbeta med och accepteras av mittenpartier för att ens ha en chans att regera vidare.
Vem som än väljs är det många bördor som ska axlas. En förmåga att hålla ihop partiets spretiga falanger, och en möjlighet att både kunna samarbeta över blockgränsen och stå sig i den politiska dragkampen med Ulf Kristersson och Moderaterna – liksom att sätta stopp för väljarläckaget både vänsterut och högerut.
En uppgift som kan tyckas övermäktig. En sak är i alla fall säker: efter att Löfven lyckats navigera partiet genom kris efter kris så lämnar han efter sig ett parti som står inför svåra val.
