När vargen kom till Småland

Tidigare miljöminister Andreas Carlgren (C) fick hård kritik när han flyttade beslutsmakten över skyddsjakt från Naturvårdsverket till länsstyrelser i fråga om varg. Men det gäller inte Kronoberg eller Kalmar län – för övrigt inte ens efter en eventuell sammanslagning. Här är det ännu Naturvårdsverket som bestämmer. Få trodde uppenbarligen att vargen skulle vandra genom Götalandsskogarna till Orrefors och Ljungby.

Beslutsförskjutningen till den regionala nivån sågs som en kvalitativ försvagning. En märklig uppfattning, som också den annars så hårt kritiserade utredaren Mats Sjöstrand konstaterat. Det finns ingen besluthierarki mellan de statliga myndigheterna. Länsstyrelsen har samma status som Naturvårdsverket. Ingen av myndigheterna är överordnad den andre. I denna fråga ter sig dock Länsstyrelsen som bättre lämpad att fatta beslut. Där finns den lokala kunskapen. Där finns också en lång erfarenhet av arbete med bland annat rovdjur bland viltspårare och jaktexperter. När vargen enligt nyhetsinslag under helgen kan komma att etablera sig permanent också i södra Sverige finns det goda skäl för landshövding Stefan Carlsson att hävda att hans länsstyrelse ska ha samma befogenheter att utlysa skyddsjakt som kollegorna på länsstyrelsen i Värmland. Det handlar om att regionalt kunna balansera intressen; bevarandet av en vargstam och hänsynstagandet till såväl djurhållare som andra landsbygdsintresse såsom jakt.

Vid sidan av den maktkamp som pågår mellan en EU-kommission med obefintliga kunskaper om svensk glesbygd och regeringen om kommande vargjakter fortsätter också kampen om den svenska opinionen. Naturskyddsföreningen hävdade strax före jul att en majoritet även i varglänen säger nej till vargjakten. Den skulle således sakna en bred folklig förankring och därmed motverka sitt eget syfte. Men Naturskyddsföreningens undersökning var inte bara baserad på omdiskuterade nätpaneler, framför allt strider resultaten mot tung forskning från välrenommerade SOM-institutet i Göteborg som under lång tid undersökt opinionsläget i frågan.

Utredningen Gärna varg men inte på min bakgård (2011) konstaterade att andelen som anser att vargstammen är för stor är 44 procent på ren landsbygd. Hos dem som vuxit upp på landsbygden är motståndet som störst. Stad-land dimensionen är mycket tydlig i frågan. Forskarna noterar också att stadsmänniskor i ett varglän – såsom Karlstad – har liknande åsikter som stadsbor i ett icke varglän. Karlstads storstadsmänniskor som lever långt från den småskalige bonden med får i Mangskog eller jägarna med hundar i Östmark anser ungefär som Södermalmsborna att vargstammen gärna får expandera.

Det rimliga måste vara att fråga människor som berörs, personer vars livsstil påverkas eller hotas med en större rovdjursstam. Det finns en tydlig ”Hela Sverige ska leva”-dimension i frågan. Jägarna med lösspringande hund är också en del av vår kultur. I andra sammanhang hyllas småjordbrukaren och månskensbonden.

I detta får han eller hon inte tillräckliga möjlig­heter att skydda sina tamdjur. Vargmotståndet får inte reduceras som enbart misstro mot Stockholm och etablissemang. ”Först försvann macken, sedan biblioteket och sedan kom vargen”. Sådana dimensioner finns och kan exploateras av missnöjesgrupperingar. Men ett sådant avfärdande bygger på en bristande tilltro eller rättare sagt ett förakt för människor som valt en annan livsstil än storstadsmänniskan och som får leva med baksidorna av en större rovdjursstam.