När Södermöre var en lågskattekommun

Det brukar tillskrivas Einar Hæggblom (1893-1978), riksdagsledamot för högerpartiet 1945-1964, som lyckades försvara den låga uttaxeringen även under en period då kommunen styrdes av Socialdemokraterna.

Det fanns fler exempel på lågskattekommuner i regionen. Södermöre var en. Åseda landskommun (i Kronobergs län) en annan. Den hade ett tag landets lägsta kommunalskatt. Och som andra kommuner med lägre beskattning låg de på landsbygden, de hade en mindre befolkning och de var borgerligt styrda.

Hur gick höjningarna av skatten till dagens nivåer sedan till? Vilka invändningar fanns och hur kunde ett antal kommuner länge bevara sin lågskatteprofil? Detta är frågor som ställs i statsvetaren Erik Wångmars nya bok Lågskattekommunerna (Stads- och kommunhistoriska institutet) som nyligen släppts.

Välfärdsstatens expansion i Sverige är till stor del en berättelse om kommuner och regioner som är välfärdsstatens utförare. Det blev också kommunerna som under tiden av ”satsningar” och byggandet av ”det starka samhället” i Sverige fick höja skatterna. Från tidigt 1950-tal till början av 1970-talet skedde en fördubbling av de offentliga utgifterna.

Som Erik Wångmar visar är det inte något nytt att staten fattat beslut med stora budgetkonsekvenser för kommuner utan att ha kompenserat dem. Så har skatterna närmast bakvägen kunnat drivas upp.

Men det fanns också mindre kommuner som fram till 1970-talets kommunsammanslagning valde en alternativ väg, investerade mindre (ofta för lite) i fastigheter, valde att hålla en minimal administration och prioriterade den lagstadgade kärnverksamheten.

Med allt större krav på kommunerna och sammanslagningarna till storkommuner som i sig utjämnade kommunalskatten gick landsbygdens lågskattekommuner till historien. I centralorter med större befolkning - och styrda av Socialdemokraterna - var skatteuttaget högre.

Så länge välfärd en stärktes och ekonomin växte uteblev också kritiken mot det ökande kommunala skattetrycket. Föga förvånande var det Högerpartiet/Moderaterna som var mest kritiska till utgiftsexpansionen och 1972 införde den dåvarande S-regeringen ett frivilligt skattestopp för att skattehöjningarna inte skulle löpa på. Men läsningen av Wångmar visar egentligen inte på någon särskilt konfrontativ högerlinje.

Erik Wångmars slutsats om den folkliga acceptansen för välfärd och skatter under denna tidsperiod går hand i hand med bland annat professor Emil Uddhammars forskning. Uddhammar, som också varit verksam vid Linnéuniversitetet, visade i sin doktorsavhandling hur välfärdsstaten närmast växte fram i symbios mellan de stora partierna. I den socialdemokratiska historieskrivningen var välfärdsreformerna arbetarrörelsens egna verk. Uddhammar nyanserade bilden och visade hur högern också snickrat på välfärdsbygget.

Den tyngre kritiken mot ”skattetrycket” och den kollektivistiska politiken kom också senare, när marginalskatterna pressats upp ytterligare. Invändningarna mot skatter och den växande statsmakten fick då också ett tydligare folkligt stöd.

Det går inte att rulla tillbaka tiden till då Rockneby och Södermöre var egna kommuner. Men Wångmar pekar på att små kommuner har goda förutsättningar att bedriva en kostnadseffektiv verksamhet. Och framför allt påminner den om syftet med det kommunala självstyret. Goda exempel tas tillvara och man lär sig av andras misstag när alla inte gör exakt lika. Så spelade den skattepluralism som Södermöre och Ryssby stod för roll då. Så kan lokala vägval utveckla hela kommunsektorn också i vår tid.