När ingen orkar komma överens
Vänstern vill gärna ingå i en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, precis som man hade hoppats göra efter valet 2010. Men något formaliserat samarbete, eller någon gemensam politisk plattform, blir det inte den här gången om Vänstern får bestämma.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet håller nog med vad gäller samarbetet. 2010 års rödgröna allians blev aldrig någon succé. Kanske främst för att det märktes så tydligt att de tre partierna inte trivdes ihop. Medan den borgerliga alliansen skapades till stor del på begäran av borgerliga gräsrötter saknades samma ”sug” hos vänsterväljarna. De rödgröna blev därför aldrig något mer än alliansens bleka kopia, helt utan lust och engagemang.
Vänsterpartiets partners från 2010 har ännu inte satt ned foten angående valet nästa år, men en sak är säker: det är ingen som är intresserad av ett lika tätt samarbete som vid förra valet. Miljöpartiet deklarerade härförleden att man avser att gå till val som ett självständigt parti, med förhoppning om att Socialdemokraterna vill samarbeta. Efter valet vill säga. Socialdemokraterna har hittills slagit i från sig frågan om regeringsunderlag med att man kan samarbeta med ”alla utom Sverigedemokraterna”, som partisekreteraren Carin Jämtin uttryckte det förra veckan.
De tre partierna hoppas alltså på att väljarna ska ge dem förtroende att regera utan att de själva först måste gå igenom omaket att deklarera hur. Det stående argumentet är att det ska göra skillnad vilket parti man röstar på och att det inte sker om partierna redan på förhand är sammanflätade i en allians. Det är förstås nys. Självklart gör det skillnad vilket parti väljarna sätter sitt förtroende till oavsett om nämnda parti är involverade i ett fastslaget samarbete eller ej. Ett växande parti får mer att säga till om i samarbetet. Bara för att partier på förhand deklarerar sin intention att styra tillsammans har man för den sakens skull inte beslutat om maktbalansen. Den bestäms av väljarna.
Vad de rödgröna partierna egentligen säger är: vi orkar inte komma överens om någonting, men rösta på oss ändå så ska vi nog hitta på något. Detta tillvägagångssätt fungerade vid valen 1998 och 2002, då väljarna föredrog en rödgrön röra framför ett genomblått dito. Sedan dess har det politiska landskapet bytt karaktär. En enad borgerlighet ställer helt andra krav på Socialdemokraterna och deras samarbetspartners.
”Vad har jag för val?” klagar Göran Persson i dokumentären Ordförande Persson, när frågan om varför han samarbetar med Miljöpartiet kommer på tal. En retorisk fråga som väl sammanfattar de senaste tio åren i svensk politik. Medan de borgerliga partierna styr tillsammans för att de vill, styr de rödgröna tillsammans för att de måste.
Markus Jonsson
