När domstolar vågar bita ifrån även mot regeringen
Även i tider av nationell kris? är det rättsväsendets uppgift att bevara våra grundlagars värden och förhindra den verkställande makten att förtrampa medborgares och utlänningars rättigheter”. Vilken svensk hovrätt skulle formulera sig så? Regeringsrätten? Högsta Domstolen?
De som skriver dessa ord är den federala appellationsdomstolen i San Francisco i Kalifornien. Domen rör en fånge på Guantanamobasen, och ger honom – och därmed även övriga fångar – rätt till advokathjälp. Utslaget kom på torsdagen.
Bedömare i USA anser att domen säkert kommer att överklagas till högsta domstolen. San Francisco-domarna anses vara systematiskt kritiska mot president Bush. Med det må vara hur som helst. Domen visar oss ett rättsväsen som tar sin uppgift att vaka över människors rätt på allvar. Även om det innebär att gå emot landets valde statschef i en för honom synnerligen laddad symbolfråga.
Här visas oss rättstatens värden, liksom ett land som tar sin grundlags ord på djupt allvar. Beslut av guvernörer och av politiska församlingar, ja av presidenten själv, granskas och nagelfars ständigt av den tredje statsmakten, den dömande. Det anses att man då har ett politiserat rättsväsen. Men man kan lika gärna säga att domstolarna tar sin uppgift att tolka lagen på allvar. Ingen grupp får frisedel, bara för att den vill väl eller är ute i ett angeläget ärende. Ty även om det är fallet kan människor komma i kläm.
Vi ser här ett utomordentligt stryktåligt medborgarskydd i aktiv verkan. Till och med när statschefen själv är inblandad i tvivelaktiva affärer som svarta pengar, inbrott eller mörkläggning ser systemet med den delade offentliga makten till att skydda nationen. Den valda kongressen stiftar lag, presidenten verkställer och domstolarna vakar över lagarnas efterlevnad. Visst kan de olika delarna av statsmakten påverka varandra. Men med fördröjning och nödbromsar.
”Utskottet har sökt att bilda en Styrande Magt, werksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra; En Lagstiftande Magt, wisligt trög till werkning, men fast och stark till motstånd; En Domare-Magt, sjelfständig under Lagarne, men ej sjelfherrskande öfver dem.” Så beskrev Hans Järta i konstitutionsutskottets berömda memorial 1809 – kärnan i vår förra grundlags maktdelningstanke. Den frihetsgarantin borde duga än i dag.
De europeiska länder där maktdelningsperspektivet är säkrast förankrat är nog kontrasterna Tyskland och Storbritannien. Det senare landet har visserligen ingen skriven grundlag, men allt från Magna Carta 1215 har en fast praxis utbildats som sätter gränser för såväl regering som parlament och domstolar. Så har England varit demokratins och frihetens urhem i Europa. I Tyskland bidrog erfarenheterna från Tredje riket till att efterkrigsförfattningen fick fasta spärrar mot maktmissbruk, bland annat genom författningsdomstolen i Karlsruhe.
Sverige lever i detta sammanhang tyvärr farligt. Domarkarriärerna är inflätade i departementsuppgifter. Domstolars möjligheter att granska politiska beslut ur rättighetsperspektiv förhållandevis små. När Europakonventionen blev svensk lag förbättrades läget. Men vilken svensk domstol skulle som sagt teckna ned ord som de här ovan?
