När 61 fall av misskötsel inte räcker

Nej, ett människoliv är ovärderligt och inget straff kan göra det gjorda ogjort. Ska man då helt strunta i att utdöma straff och kanske istället lägga krut på vård och rehabilitering? Nej, straffrätten har en preventiv uppgift samtidigt som den är en signal om samhällets syn på kriminella handlingar. Vård och rehabilitering bör vara ett komplement, inte den uteslutande påföljden.

Det tyngsta straffet en människa kan dömas till i Sverige är livstids fängelse. Men begreppet är vilseledande; enligt praxis kan livstidsdömda få sina obestämda straff omvandlade till tidsbestämda, under förutsättning att de vid ansökningstillfället avtjänat minst tio år. Därtill följer att det är ytterst ovanligt att någon som dömts till fängelse avtjänar mer än två tredjedelar av strafftiden. Det krävs grov misskötsamhet för utebliven frigivning. Vad nu det är.

Vid en omvandlingsprövning från livstid till tidsbestämt straff skall domstolen särskilt beakta den tid som den dömde har avtjänat, brottsligheten som livstidsstraffet avser, den dömdes risk för återfall i brott, om den dömde har misskött sig och om han eller hon medverkat till att främja sin anpassning till ett liv i frihet. En ansökan får inte bifallas utan att den dömde genomgått en utredning om risken för att han eller hon återfaller i brottslighet. Ett tidsbestämt straff får inte sättas under det längsta fängelsestraff som kan utdömas, vilket för närvarande är 18 år.

I dagarna stod det klart att den man som häktats misstänkt för en brutal överfallsvåldtäkt av en 12 årig flicka i centrala Stockholm tidigare avtjänat fängelse för mord. Mannen frigavs trots 61 fall av misskötsel i fängelset samt ytterligare nya brott begångna under utslussningstiden från fängelset.

Ofta när debatten om de svenska straffskalorna blossar upp är det många som ropar efter hårdare lagar. Men problemet ligger sällan där. Istället återfinns det allt som oftast i det faktum att inte straffskalan tillämpas maximalt. Om straffvärdet är lågt trots att brottet, på goda grunder uppfattas som grovt, är risken stor att tiden på anstalten blir för kort för att en reell förändring av den dömde ska ske.

Därför vore det välkommet med en ny debatt rörande dessa frågor. En debatt som värnar tilltron till att människor kan förändras och därför kan komma att förtjäna sin frihet, men också en debatt om hur vi förhåller oss till de som inte förtjänar den.

AT