Nämndemän i rättigheters tjänst
När myndigheten Institutet för mänskliga rättigheter bildades av den rödgröna regeringen på MP-initiativ var kritiken påfallande hård också från annars så hovsamma myndigheter. Institutet beskrevs som en främmande fågel i statsförvaltningen.
Tanken att stärka mänskliga rättigheter genom ett statligt organ som granskar bland annat regeringen ansågs stå i strid med den roll som demokratins viktigaste symbol har, nämligen riksdagens granskningsmakt som utövas på medborgarnas uppdrag.
All kritik mot Institutets funktion kan inte avfärdas som högerpopulism. Att den radikala högerpopulismen reflexmässigt slår bakut så fort som mänskliga rättigheter kommer på tal är en sak. Statskontorets och Justitieombudsmannens (JO) invändningar en annan.
Mänskliga rättigheter som begrepp används av Institutet i alla tänkbara frågor. I årsrapporten för 2022 problematiseras att få kvinnor sitter i börsbolagens styrelser. Klimatpolitiken och bostadspolitiken kan utgöra brott mot de mänskliga rättigheterna. Symptomatiskt är att det största hotet mot mänskliga rättigheter i Sverige idag – gängkriminaliteten – endast nämns i termer av kritik mot förslaget om ungdomsfängelser och i vikten av att förebygga gängens rekrytering.
I en ny skrivelse till regeringen driver Institutet på för att avskaffa nämndemännens roll, eller för att vara exakt de politiska partiernas roll i tillsättningen av lekmannadomarna.
Just i denna fråga lär Institutet ha stöd från enskilda politiker alltifrån gröna aktivister till jurister som röstar höger. Att Sverige har fått kritik från internationella vakthundar hör till bilden, inte minst efter skandalen då Socialdemokraterna i Göteborg avsatte nämndemän efter den så kallade snippadomen.
”Grundandet av Institutet symboliserar hur demokratin blir mer centrerad till staten och myndigheter.”
Grundandet av Institutet symboliserar hur demokratin blir mer centrerad till staten och myndigheter. Att avskaffa kommunfullmäktiges roll som tillsättande instans av nämndemän är ett steg i samma riktning. Om lekmannadomarna istället tillsätts av staten via Länsstyrelsen eller genom fri nominering bland medborgarna som föreslagits tidigare försvagas också domstolarnas legitimitet. Är det Länsstyrelsen som tillsätter domare blir dömandet en rent statlig angelägenhet. Vid friare nominering riskerar domstolarna att bli en lekstuga för aktivister.
Det finns olika hållningar i frågan om nämndemän, men när mänskliga rättigheter används som kritik mot dagens system devalveras tyvärr begreppet.
