Mycket kan göras annorlunda – vågar vi det?

Med hjälp av tre barnfamiljer har vi under ett par veckors tid tagit oss en titt på hur grundläggande trygghets- och välfärdsfrågor löses i Bryssel, Blomstermåla och San Francisco. Vi har ställt frågor om skola, barnomsorg, boende och sjukvård – fyra områden av avgörande betydelse för familjer och individer överallt i världen.

De svar vi har fått har väckt frågor och funderingar. Vi har fått många läsarreaktioner på artikelserien – positiva såväl som negativa. De allra flesta har instämt i vår inledande förutsättning: att det går att göra saker annorlunda än de görs i Sverige.

Det förutsätter att vi är förmögna att förändra vårt sätt att tänka.

Den värsta otjänst den svenska välfärdsstaten har gjort oss är att den helt har opererat bort all känsla för personligt ansvar. På kort tid har välfärdssystemen fått oss att helt överlämna ansvaret över våra liv till “någon annan” – nämligen den offentliga sektorn.

Vi har förvandlats från ett folk av företagsamma entreprenörer till ett folk av bidragsmottagare och klienter. Tanken att vi, exempelvis genom ett försäkringssystem, skulle kunna ta större ansvar för vår egen välfärd är skrämmande och obehaglig för många svenskar.

“Vi borde vara tacksamma för att vi bor här och inte i USA där allting kostar pengar!” skrev en läsare i ett email.

Men allting kostar pengar i Sverige också. Det är bara det att det inte syns så tydligt. Genom att monopolisera välfärden har politikerna inte bara lyckats dölja de verkliga kostnaderna, de har också gjort det närmast omöjligt för oss att gå utanför de stora systemen.

Vi har helt enkelt inte råd.

Därmed har de socialistiska politikerna oss precis där de vill ha oss. Vi tvingas betala mer än hälften av våra inkomster i skatt (och det är bara en del av skatten som syns direkt, resten betalar vi exempelvis i form av konsumtionsskatter och arbetsgivaravgifter). Vi har liten eller ingen valfrihet när det gäller de välfärdstjänster vi behöver. Och eftersom vi är uppfostrade att tro att den svenska modellen är överlägsen alla andra – som vi oftast inte vet mycket om – är vi till på köpet tacksamma.

Då och då öppnar politikerna en liten valfrihetsglugg, friskolereformen är en sådan, entreprenadutsättning och konkurrensupphandling av offentlig verksamhet är andra. Detta är dock företeelser på marginalen, och så fort dessa alternativa lösningar på något vis “hotar” den offentliga verksamheten (genom att vara bättre eller billigare eller båda delar) täpps gluggen igen. Entreprenadavtal sägs upp, stopplagar införs och så vidare. Det självklara grundläget är att “samhället”, vilket på socialistiska betyder staten har ansvaret, allt annat är krusningar på ytan.

Och frågan är hur pass “klientifierade” vi har blivit. Går det att förändra systemen? Klarar vi av att ta ansvar för våra egna liv?

Jag tror det, men det kräver att vi tänker annorlunfa. Och det kräver politiker med civilkurage och ett tydligt mål. Det målet måste vara ökad valfrihet, lägre offentliga kostnader, mindre stat och mera samhälle.