Motvillig reform av Arbetsförmedlingen
Regeringen är inte per definition negativ till återställare: investeringsstödet för hyresrätter ska återinföras efter att M och KD tog bort det, momsen på naturguidning ska sänkas efter att M och KD höjde den. Men Arbetsförmedlingens stora neddragning och nedläggning av kontor består.
För även om det var M och KD som fick kritiken för nedläggningsvågen, har regeringen i praktiken samma syn på behovet av besparingar.
I den ordinarie statsbudgeten för 2019 fanns en besparing på nästan en halv miljard kronor, en besparing som sedan ställdes in eftersom regeringen lade fram en övergångsbudget istället. Inom parentes sagt visar detta något av kostnaden för höstens regeringsdebacle.
Utöver denna gjorde M och KD en besparing på ytterligare 400 miljoner kronor – knappast en summa som i sig kräver att flera tusen personer sägs upp. Hade Arbetsförmedlingen avstått från att ersätta personer som slutar på myndigheten under ett år, hade det haft tillräcklig besparingseffekt.
Om regeringen anser att kontorsnedläggningarna och den stora personalneddragningen är ett problem, är det hursomhelst inget som märks på budgeten. I vårändringsbudgeten finns inte mer pengar till Arbetsförmedlingen och inga nya pengar är heller utlovade till budgeten för 2020.
En dryg miljard läggs på att fler ska komma i arbete, men den vägen går inte via Arbetsförmedlingen utan via nedsatta arbetsgivaravgifter, en politik som regeringspartierna tidigare har varit kraftigt emot.
För sex år sedan beskrev Magdalena Andersson och Per Bolund den sänkta arbetsgivaravgiften för unga som ett fiasko som borde fasas ut – nu hamnar sänkt arbetsgivaravgift för unga högst på regeringens lista över reformer för fler i arbete.
Regeringen genomför alltså till en hög kostnad en åtgärd som den inte själv tror på. Samtidigt utlovar den en ännu opreciserad men radikal omgörning av den jättelika Arbetsförmedlingen, fullt genomförd om två år. Att momsen på naturguidning räknas upp som en jobbreform säger något om hur tomt det politiska idéförrådet är.
Detta är milt uttryckt inte en optimal arbetsmarknadspolitik när konjunkturen samtidigt mattas av och arbetslösheten väntas stiga.
Men det mest uppseendeväckande är vad som inte finns med. Samtidigt som Arbetsförmedlingen har expanderat kraftigt, har kommunerna byggt upp en egen arbetsförmedlingsverksamhet. Detta spontant framvuxna arbete, som signalerar att det statliga ansvaret för arbetsmarknadspolitiken inte har fungerat, kompenseras inte alls i vårbudgeten trots att betydelsen ökar.
För om Arbetsförmedlingens uppdrag har skiftat hit och dit under åren – ibland har det varit matchning och personer närmast arbetsmarknaden som ska prioriteras, ibland utrikes födda kvinnor utan utbildning – har kommunernas arbetsmarknadsinsatser ett tydligt fokus framkallat av rena nödvändigheter.
Kommunerna har prioriterat ungdomar, lågutbildade och personer med mycket låg disponibel inkomst. Även när man jämför nyanlända visar det sig att kommunerna i högre grad än Arbetsförmedlingen prioriterar den grupp som står längst från arbetsmarknaden.
Även i kommuner där man nu beklagar att Arbetsförmedlingen stänger kontoret, har man i praktiken länge arbetat som om Arbetsförmedlingen inte fanns – vilket den för viktiga grupper inte heller riktigt har gjort.
