Mörkret tätnar i Ryssland

Det var så sent som i december som han flyttades till en straffkoloni i Sibirien där han hade decennier av fängelsetid att avtjäna. Ett öde han delade med generationer av dissidenter under sovjettiden.

Navalnyj var politiskt en motsägelsefull person. Å ena sidan en av den auktoritäre Putins och den ryska korruptionens skarpaste kritiker, som också kunde ta ställning för Greta Thunberg och Black Lives Matter eller fördöma Rysslands behandling av homosexuella. Men samtidigt omgärdades han av uppgifter om tidigare samröre med rasister, och pendlade i hur han förhöll sig till Krims nationstillhörighet.

Att det till slut skulle sluta så här fanns alltid som en möjlighet. Hans död är egentligen inte oväntad, men likafullt tragisk och chockerande. Ytterligare en spik i kistan för hoppet om ett friare Ryssland inom vår livstid.

Hur många fler liv ska Putins obarmhärtiga köttkvarnar mala sönder? Folket lever under förtryck och misär. Hundratusentals skickas till krigsmaskineriet för att dö i invasionen av Ukraina. En efter en gör man sig av med de modiga röster som vågar göra motstånd.

Att det fortfarande finns västerlänningar till och med i EU och i frihetens förlovande land USA – den ”skinande staden på berget” – som relativiserar Putin eller till och med beundrar och hyllar honom är bortom alla förståelse.

Bara några dagar innan Navalnyjs död gick det att beskåda hur den amerikanske journalisten och politiske kommentatorn Tucker Carlson satt i Kreml och lät Putin hålla låda, med illa dold fascination och inställsamhet. För den som följt Ryssland och Putin under årens lopp innehöll intervjun inte direkt något nytt.

Dagarna efter lade Carlson ut beundrande videor om hur vackra Moskvas tunnelbanestationer är, och hur välfyllda matbutikerna är jämfört med under kommunismen. De insmickrande reportagen och intervjun utgjorde tillsammans en vämjelig syn.

Det finns förstås mycket vackert i den ryska historien och kulturen. Naturen, kopplingen till Bysans, de ojämförliga författarna, den djupsinniga spiritualiteten, den egenartade arkitekturen, den hänförande musiken, baletten och teatern. Men det ursäktar inte korruption, mord på oppositionella, brott mot mänskligheten och regelvidriga invasioner av grannländer.

Detta det vackra och beundransvärda i det ryska arvet besudlas av Rysslands makthavare och oligarker som härskar på bloddränkta troner, och den medlöpande samhällseliten i ryska kulturinstitutioner och kyrkor.

Mörkret blir allt tätare i Ryssland. Låga efter låga slocknar. Men glödpunkter finns kvar hos de enskilda själar som gör vad de kan för att ha ett rent samvete. Journalisten som går i exil för att kunna fortsätta sitt arbete med integritet. Församlingsprästen som avkragas för att han vågat be för fred i Ukraina, i stället för rysk seger. Tonårstjejen som döms till husarrest för ett putinkritiskt inlägg på Instagram.

Glödpunkter som, trots det kompakta mörkret runtomkring, väcker ett aldrig så svagt hopp om en bättre morgondag även i Ryssland. Måtte gnistorna från dem bli till en eldsvåda som en dag sveper undan putinismen.