Moderation sår inte i vind
De okontrollerbara och svårförutsägbara vindarna har i alla tider fascinerat, skrämt och inspirerat mänskligheten. Vinden som tema i poesi och mytologi är inte förvånande. ”Hräsvelg heter han, vid himlens ände / sitter jätten i örnhamn jämt; / ifrån hans vingar sägs vinden komma / farande fram över folk.” Så uttrycker den Poetiska Eddan, den nordiska diktsamlingen med mytologiska motiv, de svårförståeliga vindarnas ursprung.
Från det att människan först lärde sig att tämja vinden för egna syften – för att segla sina skepp eller driva väderkvarnar – blev vinden inte bara ett uttryck för naturens nycker, den var en naturkraft som kunde nyttjas. Liksom havet en kaosmakt människan kunde tygla i civilisationens tjänst.
Människans tämjande av naturen är något som i modern tid problematiseras. Kritiker ser uttryck för ett antropocentriskt högmod, en källa till miljöförstörelse och klimatkris. Det är en kritik som bör nyanseras för att inte naturromantiken ska slå över i en civilisationsfientlig hållning där människans plats och roll i naturen förminskas. Den kostymklädde västerlänningen behöver inte vända sin kultur ryggen och bli en av Rousseaus ”ädla vildar”. Att förvalta naturen under etiskt försvarbara former är också att leva i symbios med naturen.
Framväxten av de moderna, fossilfria energikällorna är ypperliga exempel. Vind-, sol-, vatten- och kärnkraft har alla sina nackdelar och svagheter, men är klimatmässigt bättre än alternativen kol, olja och gas.
I den politiska debatten har det de senaste mandatperioderna konstruerats ett tröttsamt och falskt motsatsförhållande mellan vind- och kärnkraft.
”Att förvalta naturen under etiskt försvarbara former är också att leva i symbios med naturen.”
Vindkraftsvänner – ofta rödgröna – har sett vindkraften och andra strikt förnyelsebara energikällor som lösningen för framtidens energibehov medan man smutskastat kärnkraften som föråldrad och farlig, samtidigt som man subventionerat den förra och försvårat för den senare.
Bland kärnkraftsvänner – ofta borgerliga eller sverigedemokrater – har man i stället sett kärnkraften närmast som den allena saliggörande vägen framåt utan att ta tillräcklig hänsyn till frågor som kostnader och tidsperspektiv, medan vindkraften lätt har avfärdats med simplistiska argument om att ”stålskogar” förstör utsikterna vid stränder eller dylikt.
Det finns legitima och sakliga skäl att på sina håll motsätta sig vindkraftsparker, av till exempel lokal hänsyn eller på grund av invändningar från försvarsmakten.
Det är lika sant, som Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson nyligen poängterade, att tillståndsprocessen för vindkraftsetablering behöver förbättras. Den som vill bygga en vindkraftspark borde kunna få ett snabbare besked än i dag. I veckan undanröjde regeringen det sista hindret för Vattenfalls havsbaserade vindkraftpark – ett projekt som påbörjades 2002.
Den onödiga polariseringen mellan de två energislagen har fördummat svensk debatt och lagt käppar i hjulen för energiförsörjningen.
Såväl energiministern Ebba Busch (KD) som klimatminister Romina Pourmokhtari (L) har explicit slagit fast behovet av vindkraft. Att den borgerliga regeringen inte anammar den vindkraftskritiska retoriken, utan tvärtom tonar ned den och lyfter fram behovet en stabil energimix bådar gott för framtiden. Det vore välkommet om oppositionen på ett liknande sätt nyanserade sin inställning till kärnkraften.
Sverige behöver mindre gynnande av enskilda energislag, och mer av likvärdiga villkor som möjliggör en stärkt baskraft. Då skulle även jätteörnens vindar som far fram över världen finna sin plats, inte bara i naturen utan också i civilisationens tjänst.
