Mod krävs för att minska sjukfrånvaron

Den dåvarande regeringen sköt frågan på framtiden. Att avskaffa det som kallats stupstock, det vill säga en punkt som ställer krav inte bara på den sjukskrivne utan också på myndigheter och arbetsgivare, sågs som en politisk seger. Denna den bortre gränsen fungerade också som en signal till alla inblandade parter om att en sjukskrivning inte kan pågå för evigt.

Några andra åtgärder än att tillsätta en arbetsrättsjurist från ett LO-förbund som utredare av legitimiteten i sjukförsäkringen vidtogs heller inte.

Den nuvarande regeringen bytte ut utredaren och tillsatte Per Johansson, professor i statistik. Han är en av de mest erfarna experterna på området, sedan han skrivit en utredning samma ämne åt den oberoende instansen inom finansdepartementet, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Ett val av en annan utredare hade möjligen skapat högre legitimitet för slutsatserna. Att Johansson skulle föreslå att den bortre tidsgränsen ska avskaffas låg i linje med studien från Expertgruppen. Andra utredare hade också kunnat hänvisa till den tidigare utredningen med tyngd.

Nog om det. Det råder ingen tvekan om att svensk sjukfrånvaro präglas av två saker; höga nivåer och stora variationer över tid.

Den konkreta kopplingen till hälsoläget ter sig alltså svag. Och nu ökar åter de långa sjukskrivningarna. De är dåliga läkemedel och riskerar att befästa utanförskap och samtidigt skapa svarta hål i ekonomin.

Fakta kan vara jobbiga att ta till sig. Om man tror att utredningsförslagen endast syftar till att spara på de svagaste visar det sig att regellättnaderna för sjukskrivna minskade andelen som återgick till den tidigare arbetsgivaren. ”Reformen” anses heller inte haft någon effekt på den sjukskrivnes hälsa eller ekonomi. Inte heller ett inslag som deltidssjukskrivning påverkar någon återgång till arbete.

Fakta behövs i debatten som präglats av ord som just stupstock. Det har fått regeringar att inte göra något, alternativt skjuta upp frågan på framtiden eller diskutera åtgärder som får våldsamma negativa effekter, såsom att ensidigt låta arbetsgivare bära ansvaret.

Däremot måste sjukskrivningsfrågan diskuteras bredare än i ersättningstermer. Hur Försäkringskassan och sjukvården fungerar är andra frågor. Arbetsgivarnas ansvar hör naturligtvis också till bilden. Det behövs både mjuka och hårda inslag i en strategi som på allvar påverkar sjukskrivningarna.

Annars blir saken politiskt omöjlig att genomföra, med viss rätt. Alliansregeringen var nära att förlora valet 2010 på frågan.

Det vet äldre och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M). Dessutom – om Per Johanssons förslag tröskas igenom regeringsmaskineriet och accepteras av ett motsträvigt SD – kommer de träda i kraft i slutet av mandatperioden. Och blir mumma för en opposition utan egen agenda.