Miljöpartiet står nu vid ett vägskäl
Med Märta Stenevis avgång som kvinnligt språkrör för Miljöpartiet är ett kapitel i partiets närtidshistoria avslutat. Om tiden i rödgrön regeringskoalition åren 2014-2021 kännetecknades av kompromissande i sådant som migrationspolitiken kom tiden därefter snarare att präglas av en återgång till partiets mer idealistiska – för att inte säga radikala – hållning.
Något som under Stenevi också förenades med en strävan att bredda partiets agenda, i ett försök att göra det till ”mer” än ett miljöparti. Men varken detta breddande eller återvändandet till de gröna rötterna tycks ha vänt partiets dalande opinionsutveckling.
Men, det kan åtminstone sägas att partiet trots allt lyckats hålla sig kvar i riksdagen. Det är ingen liten bedrift för ett krisande parti, även om det låga stödet i sig också innebär ett anmärkningsvärt misslyckande med tanke på hur högt väljarna värderar miljö- och klimatpolitik.
En paradox som dock demonstrerar något centralt: Det viktiga för väljarna är inte bara att politiken vill genomföra en grön omställning, utan minst lika viktigt är också hur politiken ämnar göra detta. Och i den senare frågan har Miljöpartiet under Stenevi inte lyckats vinna väljarnas gehör.
”Det viktiga för väljarna är inte bara att politiken vill genomföra en grön omställning, utan minst lika viktigt är också hur politiken ämnar göra detta.”
Stenevis avgång kom i samband med hennes sjukskrivning, som i sin tur följde på en turbulent tid för både henne personligen och partiet. Fackklubbarna på partiets riksdagskansli hade larmat om dålig arbetsmiljö för dem som jobbade nära Stenevi, och valet av Daniel Helldén som nytt manligt språkrör omgärdades av rapporter om slitningar mellan de två ledarna.
Den ”toxiska toppstyrning” som det ryktades om gav upphov till en arbetsmiljöutredning, tillsatt av partiledningen, som Stenevi också enligt uppgift ska ha tagit del av innan sitt beslut att avgå.
Oavsett hur samarbetet i eventuellt hade kunnat se ut mellan de två så torde det i längden ha blivit svårt i praktiken för partiet att navigera med å ena sidan ett språkrör som driver en bred, mer social politisk linje och ett – Helldén – som å andra sidan hellre vill se ett större fokus mer specifikt på den gröna politiken och med en mer pragmatisk linje i övrigt.
Nu kommer partiet få återgå till ruta ett för att redan återigen vaska fram ytterligare ett språkrör. Det valet kommer sätta viktiga ramar för Miljöpartiets kommande år. Att hoppas på att partiet plötsligt ser värdet i kärnkraften – och kanske rentav skogsbruket? – för den gröna omställningen vore måhända lite väl optimistiskt, men en mer pragmatisk miljöpartism i riksdagen kan åtminstone innebära en intressant förändring.
