Miljöpartiet är inte Robin Hood
Det finns en intressant överlappning mellan miljörörelsen och den mer konservativa delen av borgerligheten när det gäller omtanken om naturen; eller förvaltarskapstanken, som det ofta kallas inom vissa idéströmningar. Även om världsbilderna skiljer sig åt vad gäller människans plats i naturen, likväl som synen på hur naturen ska brukas, eller vilka metoder som är lämpliga för att vårda densamma.
Medan man i borgerlig tradition gärna framhäver sådant som människans ansvar, bandet mellan ägare och egendom, lokal kännedom, och långsiktig teknologisk utveckling, så tenderar miljörörelsen ofta att i stället lägga mycket krut på förbud, höjda skatter, eller teknologiprojekt med karaktär av akuta åtgärder.
Det var svårt att undvika den tanken när Miljöpartiets ena språkrör, miljö- och klimatminister Per Bolund, under onsdagen berättade att partiet vill införa en så kallad ”Robin Hood”-skatt på elförbrukande produkter. Enkelt uttryckt ska varor som förbrukar mer el beskattas hårdare, medan produkter med låg elförbrukning ska gynnas med en något lägre skatt.
Partiet vill också i samma veva införa en kvotplikt för energibolagen. Med ett sådant system skulle de därmed årligen tvingas genomföra förändringar som gör att kunder förbrukar mindre el; misslyckas bolagen måste de, för att klara kvoten, köpa så kallade ”vita certifikat” från andra bolag som i sin tur har klarat att leva upp till kriterierna.
Syftet sägs vara att minska den totala elförbrukningen i samhället. Hur det hela åter sig förenas med visionen om ett mer elektrifierat samhälle är osagt.
Att förslaget presenteras så strax efter vinterns elbrist är en händelse som ser ut som en tanke.
Det är inte utan att man tycker det är rätt magstarkt: Detta är det regeringsparti som med dess energipolitik har drivit på den utveckling som har lett till elbrist, vilket mängder av svenskar denna vinter fick skörda frukterna av i form av skyhöjda elpriser.
Samma parti vill alltså nu försöka komma tillrätta med det skapade problemet genom att i praktiken mer eller mindre tvinga på industri och privatpersoner ett slags ransonering av el. Tanken går osökt till den SVT-journalist som fick svidande kritik för sin uppmaning till allmänheten under elkrisen att sluta dammsuga. Eller drottningen Marie Antoinettes ökända (om än falska) replik i svältens Frankrike på 1700-talet: ”De kan väl äta bakelser?”
Det ska dock sägas: Att hushålla med sina resurser är en klok levnadsprincip. Det gäller det egna hemmet, likaväl som för industrin. Om företagen kan utveckla energisnålare produkter är det en vinst för alla inblandade. Men att komma med diffusa hot om straffskatter är fel väg att gå.
