Mer Adenauer än Thatcher under Busch
Parallellt med att Socialdemokraternas analysgrupp tillsattes för att ta fram partiets politik för ”en ny riktning för Sverige” inför valet 2026, gjorde förstås andra partier detsamma. Som den moderata arbetsgruppen under ledning av partisekreterare Karin Enström – där även Kalmars egen Hanne Lindqvist fick en plats – vars arbete också utgör grunden för den moderata politiken de kommande femton åren.
Även Kristdemokraterna gör något liknande. Under tisdagen presenterade den socialdemokratiska analysgruppen några initiala slutsatser, samma dag kom kommentarerna från energiministern och Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch med vilka hon gav en konkretisering av hur partiet vill få till stånd den ”era av nybyggaranda” som hon talat om både under sommaren och på partiets riksting tidigare i november.
Uttrycket nybyggare anknyter tematiskt till det något amerikanskt klingande ordvalet ”hjärtlandet” som Busch också fått uppmärksamhet för. I en amerikansk kontext är konceptet om nationens ”heartland” – ett kulturgeografiskt område som utgör det urtypiska USA – en allmänt förekommande föreställning som också lätt gifter sig med de amerikanska nybyggarnas kulturhistoriska betydelse för den amerikanska identiteten.
Att transplantera dessa till en svensk kontext gör sig inte helt lätt. Men det finns förvisso en historia av inrikes svenska nybyggare som flyttade till Norrland för att forma sin egen framtid – och därigenom bidrog till att bygga upp det moderna Sverige.
”Att det är just Kristdemokraterna som tar det steget är egentligen inte så förvånande.”
Ur ett sådant perspektiv kan man också förstå ambitionen med den satsning Busch nu sketchat konturerna av. För att ”bygga Sverige starkt” – likt industrialiseringen en gång gjorde – behöver kärnkraften, järnvägarna, vägsystem, bostäder och välfärd byggas ut. I stället för forna tiders småskaliga vattenkraftverk och pionjärrallare är det nu i den gröna industrialiseringens tidevarv snarare frågan om en modernare kärnkraft och upprustad infrastruktur.
Det iögonfallande är att Busch vill uppnå detta med vad hon kallar ett offensivt statligt engagemang – statliga investeringar. När inflationen krupit tillbaka öppnar hon också för att Sverige i och med den låga statsskulden bör låna pengar till detta.
Det är inte, för att låna Buschs eget uttryck, ”renlärig marknadsliberalism.” Vilket också förklarar varför Socialdemokraterna viftade bort LO:s varningar om risken att borgerligheten skulle ta initiativ till en sådan satsning före arbetarrörelsen. Medan socialdemokratin varit fullt upptagen med att analysera det förflutnas misstag tar nu i alla fall ett av regeringspartierna tillfället i akt att springa på denna boll före Socialdemokraterna.
Att det är just Kristdemokraterna som tar det steget är egentligen inte så förvånande. Även om den svenska kristdemokratin har en historia som skiljer sig från den tyska, så utgör de tyska Kristdemokraterna i CDU på många sätt en inspirationskälla för partikamraterna i Sverige. Och CDU har varit en drivkraft bakom Tysklands sociala marknadsekonomi.
Kristdemokraterna blir helt enkelt lite mer tyska. Mer Kondrad Adenauer, mindre Margaret Thatcher.
