Mellantvångets möjlighet

Då var sonen 11-13 år och Socialtjänsten i Malmö hade upprepade gånger kontaktats av polisen. Det handlade inte om snatterier eller några mindre allvarliga förseelser. Sonen, idag en av stadens grövsta kriminella och måltavla för andra grupperingar, hade bråkat med poliser, begått inbrott och kastat sten på folk på stan.

Efter sjunde påstötningen från socialförvaltningen accepterade pappan att sonen skulle delta i terapisamtal för att kunna ”sätta gränser”.

Mordvågen och skjutningarna i storstäderna har med rätta aktualiserat frågor som lagar, påföljder och polisiära resurser. Men Aftonbladets artikel belyser ett område som politiskt tyvärr varit mindre uppmärksammat. Hur fungerar Socialtjänstens arbete? Finns tillräckliga resurser och har förvaltningarna de rätta verktygen? De frågorna har helt hamnat i skuggan. De är svårare att lyfta politiskt och genererar möjligen inte lika många gillanden och delningar på nätet,

Från Socialtjänsten i Malmö är svaret nekande. ”Jag önskar att lagen gav oss bättre möjligheter att ställa krav på föräldrar att delta i frivilliga insatser”, kommenterar Sara Kleijsen Åhlander, avdelningschef på individ- och familjeomsorgen i Malmö.

Kanske spökar erfarenheterna eller möjligen föreställningarna om det sentida folkhemmets socialtjänst präglad av social ingenjörskonst och utvecklat i en tid av misstro mot familjer och naturliga gemenskaper. Och mot ökad användning av tvång inom Socialtjänsten finns det alltid anledning att resa frågetecken. Tvång ger vanligen sämre resultat än frivillighet. Det juridiska skyddet för både barn och familj har också rätteligen stärkts i ett led av en allmän rättsutveckling där barnkonventionen bara är en del. Det är en välkommen utveckling. Trygga familjer ger trygga barn. En borgerlighet präglad av solidaritetsvärderingar har goda anledningar att intressera sig i större utsträckning för socialtjänstens arbete.

Men att acceptera nej sex gånger av en familjefader när sonen återkommande gör sig skyldighet till brott är inte att se till barnets bästa. Det är att svika.

Avståndet mellan den frivillighet som är basen för hela socialtjänstlagstiftningen och tvångsomhändertaganden är i dag långt. Det är ett problem som identifierats. Att vänta ut tvångsomhändertaganden kan inte vara i linje med barnets bästa.

En aktuell utredning föreslog också att Socialtjänsten skulle kunna bevilja kontaktpersoner till barn under 15 år, även utan föräldrarnas medgivande. Det var ett försiktigt formulerat förslag som inte rymde någon sanktion för den förälder som motsatte sig detta så kallade ”mellantvång”. Pappan i Malmö hade alltså haft möjligheten att obstruera även detta.

Givet att ett sådant beslut kan överklagas till domstol och att det med korta mellanrum omprövas kan det ses som ett acceptabelt intrång i föräldrarnas bestämmanderätt när alla andra utvägar är stängda. Notabelt är att både Rädda barnen och Barnombudsmannen ställde sig positiva till förslaget, medan regeringen valde att inte gå vidare.

Frivillighet är bättre än tvång. Men mellantvång kan också vara också bättre än tvång. Och framför allt, det antikriminella arbetet måste starta mycket tidigare än på anstalterna.