Medelstora städer kan blomstra
Under pandemin märktes en intressant trend av tilltagande utflyttning från storstäderna. Flyttlassen gick inte bara till kranskommuner, utan även till landsbygd och mellanstora städer som Kalmar. Tack vare det digitaliserade samhällets möjligheter till distansarbete – om än bara för vissa yrkeskategorier – visade det sig möjligt att bo på sin drömplats samtidigt som man behöll sitt gamla jobb.
Det finns fortfarande fördelar med att också ha ett kontor att gå till – det är praktiskt, och man får social samvaro – men det framstår inte som att trenden bara är en fluga. Även efter att pandemin slutat fortsätter folk både att lämna storstaden och att arbeta på distans:
40 procent av kontorsarbetare skulle vara tveksamma till ett jobb som inte erbjuder distansarbete enligt en rapport från Ratio. Och enligt en ny rapport från Tillväxtanalys som studerar utflyttningen från Stockholm är det de långväga flyttarna som ökar mest – samtidigt som folk väljer att jobba kvar i storstaden. Antalet som flyttar till mellanstora städer, småstäder och landsbygdskommuner har mer än fördubblats jämfört med innan pandemin.
Som Tillväxtanalys konstaterar är det för tidigt att säga om detta bäddar för ”en renässans för tätorter och landsbygd utanför storstadsregionerna”. Men det öppnar onekligen för möjligheter.
Det var inte länge sedan som det agrara livet på landsbygden var norm i Sverige. I mitten av 1800-talet bodde fortfarande bara tio procent i städer. Först under 1930-talet närmade sig ett skifte; då levde det lika många i städerna som på landsbygden.
”Flytten från landsbygden till storstaden har blivit en av det moderna samhällets myter.”
Men fortfarande runt mitten av förra seklet kunde även relativt små byar ha mycket att erbjuda: matbutik, skräddare, mejeri, egen fotograf, sågverk, industri, kvarn, charkuteri, kläd- och porslinsbutiker, café, och så vidare.
Urbaniseringen tågade vidare, och nu bor nästan alla svenskar i någon form av stad. Det är en monumental förändring, och med så stor påverkan på samhällets kultur och värderingar, att det kan liknas vid den så kallade jordbruksrevolutionen då jägar- och samlarsamhällen blev bofasta och övergick till att börja odla.
Inte undra på att ”flytten från landsbygden till storstaden” har blivit en av det moderna samhällets myter – och inte sällan sammanvävd med en nedsättande syn på landsbygden eller småstaden och en utopisk vision av livet i storstaden. Individens urbanisering blir i detta narrativ nästan ett slags övergångsrit med inslag av omvändelsekaraktär. De som gör resan föreställs som ambitiösa, de som blir kvar som misslyckade.
Så långt myten åtminstone. Att folk faktiskt vill bo kvar i sin uppväxtort, eller aktivt väljer att flytta tillbaka när man har möjlighet, har det funnits mindre förståelse för – möjligen med undantag för hemvändande gestaltningar i romantiska komedier. Där finns familj och meningsgivande sammanhang, där har man sina rötter och nära tillgång till naturen. Platsen i sig har ett värde.
Livet utanför storstaden är också meningsfullt, men på grund av de demografiska förändringarna och arbetslivets villkor har inte förutsättningarna funnits för alla att bo där de helst skulle vilja.
Men det nya digitaliserade samhället skriver om spelreglerna på nytt. Medelstora städer som har ”storstadens utbud och småstadens närhet” kan då bli ett vinnande koncept. För kommuner som tar vara på möjligheten att locka till sig flödena som lämnar storstadsregionerna kan det bli en välkommen vitamininjektion.
