Med vänstern backar Sverige in i Nato
Det svenska försvaret marscherar med full fart in i Nato. Förberedelser pågår med anpassning till den gemensamma försvarsplaneringen och systemintegration av materiel. Vad kan Sverige bidra med för särskilda förmågor?
Politiken däremot verkar nu backa in i alliansen. Ungefär som en parallell till när Sverige gick med i EU. Politiskt är frågan komplex för statsminister Magdalena Andersson (S). Samarbetet inom alliansen rör också civil beredskap. Därför berörs på sikt en rad ministrar, departement och myndighet. Det gäller områden som sjukvård, livsmedelsförsörjning, transporter och energi. Den kommande Natoanslutningen berör således i stort sett alla departementens arbete.
Till bilden hör att den svenska regeringen fattar beslut kollektivt. Hela regeringen ska stå bakom varje beslut och större frågor bereds också gemensamt. Således kan inte ministrar som är emot ett Natomedlemskap och som motsätter sig den säkerhetspolitiska doktrinen sitta i regeringen. Det skulle också försvaga trovärdigheten i Sveriges förpliktelser till övriga Natomedlemmar. En minister som är emot ömsesidiga försvarsförpliktelser kan svårligen förhandla med kollegor i Natos högkvarter i Bryssel.
I den svenska valdebatten har denna fråga nog knappt uppmärksammas. Sannolikt för att betydelsen av ett Natomedlemskap inte riktigt sjunkit in ännu. Och statsminister Magdalena Andersson vill för allt i världen inte att frågorna om regeringsmöjlighet ska riktas till Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, där det senare partiet har riksdagsledamöter som viftar med terrostämplade PKK:s flaggor.
På andra sidan – hos den M-ledda oppositionen – råder samstämmighet om Natomedlemskapet och den svenska doktrinen. Sverigedemokraterna som länge hyste en nationalistisk motvilja mot försvarsalliansen har steg för steg distanserat sig rejält från den lilla interna ryssvänliga opinionen som funnits i leden, sida vid sida av klicken mer nostalgiska nationalister som tänker på Narva och Poltava. Partiet står bakom ett svensk Natomedlemskap och de förpliktelser det medför. Efter Natoutredningen tackade utrikesminister också utrikesminister Ann Linde alla partier för arbetet. Även SD. Det har suttit med i försvarsberedningen vilket indikerar att regeringen noterat hur partiet förändrats.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är sedan länge övertygade anhängare av Nato.
I de tre partierna finns också övertygelsen om att Nato inte bara är ett instrument för svensk säkerhet utan också att ett svenskt medlemskap tryggar framtiden för våra grannar. Nato är också ett moraliskt vägval. Det handlar om att hamna på rätt sida av historien. Att stå upp för frihet och demokrati.
Sverigedemokraterna är emellertid inte moget för att flytta in i Rosenbad eller för den delen försvarsdepartementet. Partiets kovändning om Nato skedde i vintras. Partiet lyckas inte rensa ut extremister från valsedlar och riksdagskontor. Det har också varit Ulf Kristerssons och Ebba Buschs tydliga linje inför valet att SD inte har en plats i en borgerlig regering.
”Socialdemokraternas försök att underminera oppositionens trovärdighet framstår därmed som vad som i militära sammanhang kallas för ”'riendly fire'”.”
Socialdemokraternas försök att underminera oppositionens trovärdighet framstår därmed som vad som i militära sammanhang kallas för ”friendly fire”. Det vill säga att man skadar sina egna. Ett självmål helt enkelt. Och sittande ministrar förstärker polarisering och framtida försvårar samarbeten i riksdagen när de stämplar motståndare som säkerhetsrisker, det vill säga fiender. Det är ingen bra metod en vecka före firandet av demokratins högtidsstund som ju valdagen ska vara.
