Magdalena Andersson gör om Löfvens misstag
Centerledaren Annie Lööf hymlar inte. När hon får frågor om sin syn på Socialdemokraterna svarar hon: ”Det skiljer väldigt mycket mellan oss, både i ideologi och sakpolitik.” Lööf har varit tydlig med att det är Magdalena Andersson (S) som är hennes statsministerkandidat, och inte Ulf Kristersson (M).
Varför backar hon en statsminister där det ”skiljer väldigt mycket” mellan partiernas ideologi och sakpolitik? Det är ju vad politik handlar om? Allt kokar givetvis ned till Sverigedemokraterna, som så mycket annat i den här valrörelsen.
Synen på Sverigedemokraterna är egentligen det enda Socialdemokraterna och Centerpartiet har gemensamt. Det är också ett av få konkreta vallöften som Andersson har varit beredd att ge: att Socialdemokraterna inte kommer att samarbeta med SD.
Det är en av skillnaderna mellan de två regeringsalternativen. Det ena enas av vad de är emot, det andra av vad de är för.
”Det viktigaste är makten.”
Den M-ledda oppositionen vill agera, inte bara reagera. Partierna vill genomföra, inte bara stoppa andras förslag. Dessutom har de en tydlig idé om vad de vill göra efter valdagen.
Även om det är Moderaterna och Kristdemokraterna som är mest samspelta finns det ändå samsyn mellan M, KD, SD och L om vad som behöver göras för att stoppa kriminaliteten och förändra energipolitiken. De är två av de viktigaste frågorna för Sveriges framtid.
Socialdemokraterna går enbart till val på vad partiet är emot. Det viktigaste är makten. Resten får komma senare, tycks statsministern resonera.
Det är något som Andersson verkar ha lärt sig av sin föregångare Stefan Löfven som knåpade ihop den impopulära Januariöverenskommelsen tillsammans med Centerpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna. Där visade Löfven att han var beredd att kompromissa med det mesta, inklusive socialdemokratiska käpphästar som arbetsrätten och turordningsreglerna, för att fortsätta vara statsminister och begränsa Sverigedemokraternas inflytande.
Men Löfvens ansträngningar för att hålla Sverigedemokraterna utanför svensk politik fortsätter, trots att han har lämnat posten som statsminister. Nyligen undertecknade han en debattartikel i Dagens Nyheter tillsammans med den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg där de påstod att SD är ett hot mot demokratin och varnade väljarna för att 1930-talet är tillbaka .
Den typen av budskap har framförts oräkneliga gånger. Och de uppfattas uppenbarligen inte som trovärdiga av väljarna. Annars hade inte partiet tredubblat sina riksdagsmandat sen 2010.
Linjen som företräds av Lööf, Andersson, Löfven och Westerberg har nått vägs ände. Att vara emot SD kan inte vara skäl nog att åsidosätta allt vad sakpolitik heter.
