Löfvens återkomst ej slutet på dramat
Det var en uppenbart varm riksdag som sammanträdde under onsdagseftermiddagen. Sorlet från de pappers- och solfjäderviftande ledamöterna tystnade snabbt när talmannen gjorde entré. Talarna må ha burit på heta känslor; proceduren gick dock svalare till. Talmannen bugade, ledamöterna bugade tillbaka, och som väntat röstades Stefan Löfven (S) återigen igenom som landets statsminister.
Från regeringsunderlagets partier har det skanderats hur ”oansvarigt” det var att först rösta ned Löfven, som vore det en demokratisk kris – när det i själva verket är ett exempel på demokratin i dess esse, nämligen att folkets valda representanter kan och får avsätta regeringen när de så vill. Ty all offentlig makt utgår från folket, som det står i grundlagen.
Att denna ”midsommarkris” kunnat ske visar alltså att vårt liberala demokratiska system fungerar; det inte står inför den ruinens brant som allehanda socialdemokrater, miljöpartister och centerpartister tid efter annan försöker påskina.
Rent parodiskt blev det när Socialdemokraternas Annelie Karlsson i riksdagens plenisal innan omröstningen med ett slags ödesmättad förvåning talade om hur bussarna rullar trots regeringskrisen.
Att de som för stunden rör sig i maktens korridorer oroas då marken skakar under fötterna är förvisso förståeligt. Utan makt är de ju maktlösa, som partisekreterare Lena Rådström Baastad (S) avslöjande undslapp sig under sitt Almedalstal.
Att de nu framställer denna socialdemokratiska regeringsåterkomst som en seger för stabilitet var inte oväntat.
Det problematiska med detta narrativ är att den nu tillträdande ettårsregeringen av allt att döma kommer vara allt annat än just stabil.
Jöken i sig är död och begraven, och inget av regeringsunderlagets partier kan ge förståeliga besked till väljarna om vad deras plan framåt är. Återigen hänvisas det till hemliga papper. Man kunde önska att det gavs klara besked till väljarna; vad regeringen ska bedriva för politik behandlas i stället som gällde det statshemligheter.
”Regeringskrisen har dock inneburit ett steg närmare en framtida borgerlig regering.”
För alla som försöker förstå sig på hur Löfven ska få ihop en budget i höst framstår budgetförhandlingarna – som alltså enligt Löfven ej är förhandlingar, men som Lööf säger är en överenskommelse med regeringen om tre punkter, fast som enligt det gröna regeringspartiet inte accepteras, samtidigt som dialogen med den oberoende socialisten Amineh Kakabaveh (som man tydligen får förhandla med till skillnad från Vänsterpartiet) har mynnat ut i ett socialistiskt nio punkts-program... – ja, det framstår närmast som en zen-buddhistisk Koan-gåta i dess logiska obegriplighet.
Regeringskrisen har dock inneburit ett steg närmare en framtida borgerlig regering:
Liberalerna är sedan Nyamko Sabunis besked i tisdags kväll om att ej rösta för Löfven en del av den, som hon kallade det, oberoende oppositionen.
Centern tillhör förvisso istället den S-lojala ”opposition” som, med Annie Lööfs orwellska nyspråk, har ambitionen att vara ”konstruktiv” – det vill säga offra den borgerliga sakpolitiken för att hålla Löfven kvar vid makten.
Men i och med att partiet nu nödgats acceptera yttervänsterns inflytande faller också dess princip om att utesluta samtal med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.
Att samtala med alla riksdagens partier, även de man ej håller med, är ibland nödvändigt. Något Socialdemokraterna själva påpekade under tisdagen. Efter nästa val kan alltså det parlamentariska arbetet förhoppningsvis se annorlunda ut.
