Livräddare med minimal effekt
De hänger på stan och på arbetsplatser. De finns på samtliga bussar i länet. De är i stort sett överallt. Men har hjärtstartare egentligen någon effekt?
I en ny artikel av forskare från de nordiska länderna samt Nederländerna ifrågasätts det. Trots en enorm spridning av hjärtstartare är det fortfarande bara i några få procent av hjärtstoppsfallen som det görs någon insats innan ambulans har anlänt. Användandet av hjärtstartare ”är huvudsakligen anekdotiskt och tycks ha minimal effekt på överlevnadsnivåerna”, skriver de.
En anledning till detta är att hjärtstartare finns där hjärtstopp relativt sällan inträffar men saknas där de oftast äger rum.
De flesta hjärtstoppen sker i hemmet och drabbar dessutom i högre utsträckning äldre och redan sjuka. Men hjärtstartare sitter, till exempel, på arbetsplatser där bara människor i deras bästa år vistas. Forskarna spekulerar i om det inte vore mer kostnadseffektivt att placera ut hjärtstartarna i bostadsområden istället. Kanske de helt enkelt borde placeras hemma hos de personer som löper högst risk?
Exakt hur effektivt dagens system med hjärtstartare på allmänna platser är går inte att säga. Det saknas statistik över hur många hjärtstartare det finns, hur många som har använts och vilka resultat som uppnåddes. Men det går att få en uppfattning. Hjärtstartarregistret omfattar uppskattningsvis 25-30 procent av alla hjärtstartare i samhället, som bedöms vara 50-60 000 till antalet.
Sverige har därmed vad forskarna kallar ett ostrukturerat program, där visserligen överlevnadsgraden stiger snabbt när hjärtstartarna verkligen används men bristen på struktur gör att de absolut flesta aldrig kommer till glädje. Offentligt tillgängliga hjärtstartare används vid ett fåtal procent av alla hjärtstopp som inträffar utanför sjukhus.
Nu kan man tänka sig att användandet skulle öka om antalet hjärtstartare ökade ännu mer. I Köpenhamn fann forskare att 29 procent av alla hjärtstopp på allmän plats ägde rum inom 100 meter från en hjärtstartare, men att 60 procent av hjärtstoppen ägde rum utanför kontorstid vilket innebar att färre än hälften av hjärtstartarna var tillgängliga.
Eller också kan man dra slutsatsen att hjärtstartarvurmen har mer att göra med affärer än med livräddande, mer med känslor än med kostnadseffektivitet. Trendspanare skulle kunna säga något om den moderna människans behov av prylar som ska skapa trygghet och om symboler som ska hålla döden på avstånd.
Någonstans uppstår dock ett stort problem. För även om hjärtstartare är en marknad med många konsumenter, blir utbredningen i praktiken ett vårdpolitiskt vägval. De resurser som binds i hjärtstartare - en halv miljard kronor uppskattningsvis - hade kunnat användas bättre, i synnerhet som de absolut flesta av dessa hjärtstartare aldrig kommer att användas.
Det kan också vara tveksamt om de verkligen bör användas. Som Kalmarläkaren Jörg Carlsson har påpekat i en artikel förekommer det att hjärtstartare placeras ut på äldreboenden utan reflektion över det etiska dilemma som uppstår vid återupplivning av äldre.
Hjärtstartare är en investering i sjukvård, och vård ska i Sverige bedrivas enligt kostnadseffektivitetsprincipen. Det ska finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt av behandlingen. Fler liv hade kunnat räddas till en lägre kostnad.
