Libanon – i strömvirvelns mitt
Libanon har varit hett stoff i dagsnyheterna den senaste tiden, men dess historia har präglats av omgivande stater. Det kan därför finnas att anledning att något beröra landet i strömvirvelns mitt.
Under den ottomanska väldet, fram till första världskriget, var Beirut ett distrikt länet Damaskus. Men en början till 1900-talets Libanon hade gjorts redan på 1860-talet. 1860 begick druser omfattande massakrer på framförallt maronitiska kristna på berget Libanon. Samtidigt var det oroligheter mellan judar och kristna i Damaskus.
Frankrike och Österrike-Ungern ingrep och framtvingade en kantonal indelning av berget Libanon efter religionstillhörighet. Schweiz kantoner var och har förblivit mönster för hur Libanon strukturerats politiskt. Då, 1861, gällde det endast själva berget Libanon där de flesta maroniter och druser bodde. Beirut, som var Damaskus viktiga hamnstad, ingick inte i lösningen.
Däremot ingick större delar av nuvarande Libanon i den franska mandatmaktens gränsdragning 1920. 1943 gav Frankrike vid självständigheten Libanon dess nuvarande gränser. Detta innebar att, utöver Beirut, andra starkt syriskt präglade områden som Bekaadalen kom att ingå. 1943 ingicks också den informella överenskommelse som reglerar den politiska samlevnaden mellan olika etniska och religiösa grupper i Libanon.
Det är denna som 1990 har reviderats i i staden Taif i Saudiarabien, så att den tidigare balansen 6 kristna och 5 muslimer i styrande organ numera har ersatts av 5 kristna och 5 muslimer. Druserna räknas här till muslimerna.
Syriens förhållande till Libanon är mycket komplicerat. Kolonialmaktens uppdelning av länderna har aldrig formellt accepterats av Syrien, som inte erkänt Libanon som stat. Dock är det klart att Libanon numera har fullt internationellt erkännande inom 1943 års gränser. Det talas nu också om att Syrien som en följd av den senaste händelseutvecklingen kommer att erkänna Libanon och att de två staterna skall utväxla reguljära ambassader.
Förhållandet Syrien–Libanon är kanske inte så olikt förhållandet Sverige–Norge runt 1905.
Syrien ingrep 1976 i inbördeskriget och räddade därmed de kristna från undergång och har sedan blivit kvar där och även blandat sig i den lokala politiken. År 2000 påbörjade Syrien – som då hade 40 000 man i Libanon – återtåget. 2005 hade man 14 000 man militär i landet innan det senaste tillbakadragandet påbörjades, som skall vara avslutat i maj före det libanesiska parlamentsvalet.
Libaneserna är klämda mellan många olika intressen och sin egen splittring. Maroniternas politiska massrörelse, falangistpartiet, vill skapa ”ett nationalhem för de kristna i Mellanöstern” medan shiiterna vill ”försvara den arabiska nationen”. Den senaste tidens oro med massdemonstrationer med upp emot en miljon deltagare på båda sidor visar ånyo hur känslig maktbalansen är i Libanon. För Syrien är Libanon en del av fronten liksom det är det för Israel. Förenta Staterna torde lika lite här som i Irak kunna framtvinga en konstruktiv lösning.
Gustaf Björck
