Le, du kan vara i bild
Kommuner, regioner och myndigheter ska inte längre behöva tillstånd för kameraövervakning, enligt ett förslag från utredaren Peter Liljeqvist. Även de brottsförebyggande myndigheter som redan är tillståndsansökan får förenklingar enligt förslaget.
Om förslagen blir verklighet slipper även de icke-brottsbekämpande offentliga myndigheterna en tillståndsprövning, de ska dock själva göra samma intresseavvägning som i dag görs och styras av klara lagregler.
Därmed kan detta vara en mycket rimlig förändring. Det handlar ju inte ens med säkerhet om ständig övervakning. Till exempel har tidigare lagstiftning anförts mot förslag om att personal på akutmottagningar ska få använda kroppskameror. Det är givetvis extra känsligt i miljöer dit sjuka människor måste söka sig, men att kunna slå på en kroppskamera när det hettar till ökar tryggheten ordentligt genom att vara våldsanhållande.
”Att kunna slå på en kroppskamera när det hettar till ökar tryggheten ordentligt.”
Det finns också exempel där skolor hindrats från att kameraövervaka lokalerna på icke-skoltid när ingen har i skolan att göra. Ändå ansågs det kunna drabba enskilda.
Kameraövervakning är i övrigt en svår fråga som innefattar möjliga ansenliga integritetsintrång. När George Orwell i romanen 1984 beskrev en framtida totalitär övervakningsstat var det ständig kameraövervakning i hemmet som var det främsta tecknet: Storebror såg allt, även det mest privata.
Vi vill inte bo i ett 1984-samhälle.
Samtidigt är det utan tvekan så att kameraövervakning om det kan verka brottsavhållande kan öka tryggheten och därmed friheten att röra sig i samhället för alla.
Då är att märka att de kameror som kanske ger mest trygghet – de privata – inte innefattas i förslaget. Ensamarbetare i kvällsöppna kiosker och butik får inte lättare att skyddas av ett vakande öga, den mörka gångvägen genom bostadsområdet till soprummet kan inte övervakas.
Självfallet kan man inte ge alla enskilda människor och privata aktörer rätt att kameraövervaka. Den rättigheten skulle då också ges till dem med skumma syften eller till och med brottsliga motiv.
Sedan finns nackdelar med kameror också. De kan bara flytta utsattheten till nya områden. Ska de fungera riktigt kräver de ganska stor bemanning av till exempel poliser, som annars kunde ha rört sig ute i samhället. Och det handlar i hög grad om beivrande av brott som ändå sker och inte förhindrande av nya.
I huvudsak är de förslagna förändringarna dock positiva och säkert möjligt att genomföra utan stora integritetsförluster. Hittas allvarliga invändningar i den fortsatta handläggningen bör regeringen vara snar att ändra förslaget i de delarna. Man kan inte vara nog försiktig när stat och kommun ges ökade befogenheter.
