Låt inte modeflugor styra skolarkitekturen
Det närmaste decenniet kommer det att behövas drygt 1000 nya skolor i Sverige för att få plats med de växande barnkullarna. Det kommer att bli dyrt. Prislappen för en ny skola varierar beroende på storleken, men den kan mycket väl landa på flera hundra miljoner kronor. Lägg till stigande priser för material och att byggprojekt sällan håller sig inom budget och det kan lätt dra i väg ytterligare.
Lokalpolitiker brukar dessvärre vara omåttligt förtjusta i prestigeprojekt med löften om att orten ska bli hem till den mest framåtsyftande skolan. Gärna med siktet inställt på ett fint arkitekturpris. Men innan någon får för sig att bygga något spektakulärt för otaliga miljoner kan det vara en god idé att titta på vad som har fungerat, och inte har fungerat, historiskt. Det har arkitekturprofessorn Jadwiga Krupinska undersökt i boken ”Skolarkitektur – formar den oss?” (Appell förlag 2022).
Krupinska har framför allt studerat de skolor som byggdes från 1960- till 1990-talet. Under perioden finns det gott om varnande exempel på vad som kan ske när skolor byggs efter pedagogiska trender. Exempelvis de öppenplansskolor som byggdes under miljonprogramseran under 1960-1970-talet.
Tanken var att skolorna skulle symbolisera den nya, jämlika och progressiva tidsandan. Ut med traditionellt slutna klassrum gjorda för klassisk katederundervisning och in med öppna ytor och nya pedagogiska idéer. Dessutom kunde man spara pengar på att bygga färre rum.
Men öppenplansskolorna blev ett fiasko. Arbetsmiljön försämrades för både lärare och elever. Akustiken var usel, ventilationen slamrig och det var svårt att hålla ordning på klassen. Av förklarliga skäl tog det inte lång tid förrän de nybyggda skolorna gjordes om för stora summor, och de stora salarna gjordes om till mindre klassrum.
Ett exempel är Lövgärdesskolan i Göteborg, som trots att den byggdes 1974 fick byggas om flera gånger. Först i början 1980-talet och sedan 1991.
Tyvärr drog man inte lärdom av öppenplansskolornas magplask. Liknande idéer lanserades i slutet av 1990-talet, nu under namnet Skola 2000 där elever skulle sitta i stora salar på 150-240 kvadratmeter som påminde om kontorslandskap. Det mest ökända exemplet är Färila skola i Hälsingland. Den skulle bli Sveriges modernaste skola. Den invigdes med pompa och ståt 1995, till och med dåvarande skolministern Ylva Johansson (S) närvarade och höll tal.[1]
Skolan hade inga klassrum, i stället utrustades eleverna med varsin dator och fick hålla till i stora samlingsrum eller mindre grupprum. Det blev givetvis en katastrof. Elevernas resultat störtdök, en tredjedel av niorna gick ut skolan utan gymnasiebehörighet. Bara några år senare fick skolan byggas om.
”Elevernas resultat störtdök, en tredjedel av niorna gick ut skolan utan gymnasiebehörighet. Bara några år senare fick skolan byggas om.”
Än i dag finns det såväl politiker som skolledare som lockas av idén om så kallade moderna skolor med glasväggar och öppna ytor, som ska simulera det moderna arbetslivet. De borde dra lärdom av 1900-talets misslyckade experiment. Att bygga skolor som måste göras om efter bara några år är slöseri med såväl miljöns resurser som skattebetalarnas pengar.
