Låt inte gängen dränera välfärden
I 2021 års bidragsbrottsutredning som utredaren Amir Rostami, professor i kriminologi, presenterade under onsdagen påminns om hur oerhört stora ekonomiska värden bidragsbrotten berövar samhället. Bara under det enskilda året 2021 betalade staten ut 14, 6 miljarder i felaktiga bidrag. I 90 procent av fallen låg skulden hos dem som ansökt om bidragen – och av dem var 56 procent avsiktliga.
Det rör sig alltså om enorma summor. Sådant väcker frågor som lätt gör en nedslagen. Hur kan detta vara möjligt i byråkratins Sverige? En fingervisning gavs tidigare i år när Soma Pirot, polisens nationella samordnare på det polisens bedrägericenter, nämnde ”oförmåga” som en förklaring. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) har 60 procent av kommunerna inte polisanmält ett enda misstänkt bidragsbrott det senaste året, trots att polisen bedömning att det förekommer i alla kommuner.
Och det framstår som att aningslöshet tycks vara ytterligare en faktor, när man får höra socialdirektörer och verksamhetschefer mena att de har hittat alla felaktigheter eller att det inte ingår i deras huvuduppdrag att undersöka bidragsbrott.
”Gängen behöver inte råna banker längre; de kan fuska till sig bidrag i stället.”
Det är tänkbart att det även kan finnas ett mått av att inte vilja slå mot de svaga som genuint är i behov av samhällets stöd. Och helt klart är det ett dike som måste undvikas. Kritik mot bidragsfusk kan lätt slå över i en allmän och alltför långtgående bidragskritik, som så ofta blir fallet när bidrag till civilsamhället diskuteras.
Men naivitet straffar sig. Inte bara underminerar detta allmänhetens förtroende för välfärdssystemet. Möjligheten att kunna lura till sig bidrag utan att bli upptäckt har också inneburit att välfärdssystemet har blivit en kassako för den organiserade brottsligheten. Gängen behöver inte råna banker längre; de kan fuska till sig bidrag i stället. Som ett slags perverterade Robin Hood och hans glada gäng har de bestulit samhället på medel som varit ämnade åt de behövande.
Utredningens bedömning är att det mest ändamålsenliga vore att införa en sanktionsavgift mot bidragsbrottslingar, och att ge Ekobrottsmyndigheten ansvaret att utreda bidragsbrott. Gott så, men det är välkommet att utredningen lägger fokus på det förebyggande arbetet för att motverka fuskandet redan från start. Bland annat föreslås att kommuner och myndigheter ska få utökade möjligheter att kunna ta del av uppgifter om om den sökande – men också genom att ge myndigheterna ett reglerat uppdrag att arbeta brottsförebyggande.
När pengar som ska gå till välfärden i stället delas ut till kriminella gäng är tiden förbi för naivitet och ursäkter om att det minsann inte hörde till ens huvuduppdrag att undersöka bidragsbrott.
