Låt det civila samhället blomma ut
Samhället är större än staten, påminner ofta företrädare för de borgerliga regeringspartierna. Ett viktigt påpekande, som också väcker förväntningar på att det omsätts i konkret politisk handling. Ett välkommet exempel därpå gavs denna månad:
Regeringen har gett Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) uppdraget att dela ut 20 miljoner kronor till ett antal civilsamhällesorganisationer som arbetar med volontärsamordning. Syftet att därmed ”öka möjligheterna för personer att engagera sig i ideell verksamhet”.
En hedervärd målsättning. Även om flera av riksdagspartierna ofta lovordar civilsamhället kan de i praktiken ge uttryck för rätt olika synsätt på detsamma. Socialdemokraterna sätter gärna likhetstecken mellan stat och samhälle, och om det inom populistiska kretsar finns en skepsis mot civilsamhället så finns det inom delar av Moderaterna de som något naivt vill att civilsamhället helt ska klara sig på egenfinansiering – vilket helt enkelt inte vore realistiskt. Det skulle i praktiken försvaga civilsamhällets överlevnadsförmåga, vilket knappast kan sägas vara en borgerlig målbild. Något ironiskt är det också med tanke på att partierna själva är beroende av offentligt partistöd.
Förvisso vore det önskvärt med ett civilsamhälle som i högre grad klarar av att stå på egna ben med ett minskat beroende av offentligt stöd. Men att radikalt strypa stödet till civilsamhället vore att dra undan mattan under dess fötter.
”I vår oroliga tid är det många som känner otrygghet, meningslöshet eller rotlöshet.”
Frågan om civilsamhällets betydelse och roll har länge varit ämne för debatt. Den franska tänkaren Alexis de Tocqueville underströk dess värde i sitt klassiska verk ”Om demokratin i Amerika”, i vilken han förhöll sig både beundrande och kritisk till vad han hade iakttagit under sin vistelse i USA på 1830-talet.
En av de saker han reflekterade över och lyfte fram som en förebild var just det levande civilsamhället, en sfär mellan staten och individen och som också var något annat än marknaden. Sammanslutningar som band samman folket i meningsskapande gemenskaper som kyrkor och missionssällskap eller tog sig an samhällsviktiga funktioner som att driva skolor och sjukhus. Med ett välfungerande civilsamhälle saknades behovet av en stor stat, och utgjorde därmed också ett skydd mot framtida despotism.
En minimal stat är inte direkt något som kännetecknar Sverige, men även här har civilsamhället fyllt – och fortsätter fylla – en viktig funktion. Föreningar och trossamfund, idrottsklubbar och välgörenhetsorganisationer. Alla bidrar de till att ge människor en känsla av mening och ett sammanhang. Den ensamme kan där få gemenskap. Där kan unga tillbringa sin fritid under trygga former. Den med kunskap, erfarenhet, eller resurser kan där vara till nytta för sitt lokalsamhälle. Föreningslivet kan bli en integrerande inkörsport för invandraren, och idrotten ett klassutjämnande mötesplats där arbetaren tränar läkarens barn.
I vår oroliga tid är det många som känner otrygghet, meningslöshet eller rotlöshet. Andra lider av ensamhet, utanförskap eller psykisk ohälsa. Civilsamhället med sin gemenskap och sitt meningsskapande bör ha en given roll i tackla dessa samhällsutmaningar. Politiken gör klokt i att ta tillvara på dessa tillgångar.
