Låt civilsamhället blomstra
Vad har Kalmar med Lunds domkyrka att göra? Det är ingen kuggfråga. På torget vid domkyrkan står en elegant staty, rest 2003 – för övrigt formgiven av samma konstnär som skapade St Sigfrid-statyn utanför Växjö domkyrka. Statyn föreställer den för svensk kyrkohistoria betydelsefulle prästen Henric Schartau. Även om han är mer berömd för sin verksamhet i Lund, så prästvigdes han faktiskt i Kalmar 1780. Dessförinnan hade han upplevt sitt religiösa uppvaknande strax norr om Kalmar i den i modern tid nedbrunna Ryssby kyrka – samma socken där Barometerns grundare Jon Engström slutade sitt liv.
Denna milda vårhelg i maj när magnoliorna blommar blickar statyn ut över ett sprudlande liv i staden. Svettiga löpare springer lundalopp. Frackklädda herrar spatserar omkring med medaljer och ordensband. Och i en fullsatt domkyrka firar Sveriges evangeliska student- och gymnasiströrelse Credo sitt 100-årsjubileum, vilket föregicks av föredrag av bland annat Lunds biskop Johan Tyrberg, vilket lockade både unga och inte fullt så unga åhörare. Måhända kom de rentav från både öst, väst, syd och nord, för att tala med den gamla psalmen.
Fullsatta kyrkor och jubilerande kyrkorörelser hör kanske inte till den svenska vardagen. Ett tecken på den ofta omtalade ”religionens återkomst” även i det Sverige som ofta påstås vara världens mest sekulariserade land?
”Vad har Kalmar med Lunds domkyrka att göra?”
Några veckor tidigare kom nyheten att en annan anrik organisation, Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS), läggs ned. Medlemmarna är för få och det går inte att få ihop en fungerande styrelse längre. Inte så mycket till religions återkomst i det fallet.
Den organisationen föddes 1971 ur sammanslagningen av den svenskkyrkligt dominerade Sveriges kristliga studentrörelse (SKS) och det frikyrkliga Fria Kristliga Studentföreningen (FKS). Med den aviserade nedläggningen sätts därmed punkt för en historia som ytterst sträcker sig tillbaka till 1800-talet. Det går inte annat än att säga att det är sorgligt.
Det är dock inte nödvändigtvis ett tecken på sekularisering. Föreningsdöden slår vitt och brett, den drabbar såväl kyrkor som partier och folkrörelser. Vissa överlever, andra inte. Många försök att gjorts att försöka svara på frågan varför vissa lyckas stå emot tidens tand där andra misslyckas. Förmågan att väcka engagemang är en pusselbit, liksom förmågan att ge mening och svar på tidens stora frågor.
Förra månaden talade socialminister Jakob Forssmed (KD) om att regeringen har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utveckla arbetet med existentiell hälsa. Allt oftare påtalas det hur känslan av meningslöshet har vuxit stort i Sverige de senaste två decennierna.
Varken regeringen – oavsett om det är en röd eller blå sådan – eller en myndighet kan förstås informera en medborgare om vad meningen med livet egentligen är. Det står var och en fritt att hitta sina sammanhang i livet.
Men detta är ett ypperligt exempel på hur betydelsefullt det är med ett fungerande civilsamhälle som har möjlighet att verka fritt. Låt civilsamhället blomstra, så kommer det också få effekter på den existentiella hälsan. Människan kan hitta mening och gemenskap i många sammanhang. I familjen, grannskapet, välgörenhetsorganisationen och samfundet. I ett ordenssällskap eller en idrottsklubb. Eller i en studentrörelse. Leve det.
