Läslistor för läslust
Under tisdagen presenterade Skolverket och Kulturrådet ett första utkast till den läslista för skolan som man har fått i uppdrag att ta fram av regeringen. En av punkterna som utlovades av Tidöavtalet. Ett utkast med läslistor från förskolan till gymnasiet, baserat på förslag från lärare.
Även om dessa läslistor för skolan inte är detsamma som den kulturkanon som tas fram parallellt – under ledning av historieprofessorn Lars Trägårdh – så sammanfaller de två projekten i det att de båda är relevanta för frågan om läsningens framtid i Sverige.
Om en kulturkanon kan bli en guide för den som vill upptäcka litteraturens värld, oavsett ålder och bakgrund, så kan läslistor i skolan bli en hjälp för att väcka eller stimulera elevernas läslust med litteratur som lämpar sig för respektive årskurs. I båda fallen uppmärksammas litteraturen, och läsningen får en välkommen uppmuntran i en tid när läsningen sjunkit.
Arbetet – i synnerhet tanken på att ta fram en kulturkanon – har mötts av en del kritik av rätt olika slag. En del tycker det är elitistiskt, andra har alarmistiskt menat att det skulle vara en nationalistisk idé eller något som inte hör hemma i en demokrati utan snarare skulle vara förknippat med det totalitära samhället.
”Listorna skulle tappa i legitimitet om de uppfattades som ensidiga.”
De bisarra farhågorna kommer på skam om man kikar på utkastet till läslistor. Där finns till exempel två folkkära böcker av Astrid Lindgren, populär snarare än elitistisk och ihågkommen bland annat för sin avsky för all sorts nationalism. Där finns även Karin Boyes dystopiska Kallocain, en fortfarande tänkvärd kritik av totalitarismen.
Listan blandar också klassiska författare som Selma Lagerlöf med nyare namn. Det är lovande. Listorna skulle tappa i legitimitet om de uppfattades som ensidiga inlagor som bara lyfter fram litteratur som ett eller annat politiskt läger ser som läsvärd ur just sitt perspektiv, om det bara gällde ”gamla klassiker” eller ”nya banbrytande verk.” Poängen ska vara just att uppmuntra till läsning.
Som Lars Trägårdh, ordförande för kulturkanonskommittén, påpekat i en intervju med nyhetsportalen Altinget så behöver arbetet med en kulturkanon vara blocköverskridande för att kunna bli ”en angelägenhet för hela Sverige.”
Men visst går det att ha synpunkter på enskilda författare eller verk i Skolverkets nuvarande utkast. Är till exempel Édouard Louis bok om homofobi i fransk arbetarklass relevant i en svensk kontext? Samtidigt ska man ha klart för sig att utkastet är preliminärt. Skolverket självt har påpekat att ”de slutgiltiga läslistorna kommer att se annorlunda ut och bland annat innehålla fler verk.”
Till dess kommer samtalen och debatterna fortsätta. Något som i sig demonstrerar betydelsen av läslistor och en kulturkanon. De väcker ett livligt engagemang, vilket är nyttigt i sig. När senast diskuterade allmänheten så flitigt om litteraturen och dess plats i det demokratiska samhället?
