Lars Ohly borde vara omöjlig som vänsterpartiets ledare
Plötsligt sade Lars Ohly ja. Helt oväntat – nåja, många misstänkte väl att han inte skulle hålla för trycket – tillkännagav han sin kandidatur i går fredag. Ytligt sett har vänsterpartiet därmed klivit ur den akuta kris som varat sedan Gudrun Schyman tvingades avgå. Men bara rent ytligt, eftersom den interna striden mellan de olika falangerna inom partiet knappast lär lugnas ned av detta. Snarare läggs nu ved på den uppblossande brasan. Lars Ohly tillhör nämligen den hårdföra grupp inom vänstern som anser att partiet inte bör skämmas för sin kommunistiska historia.
Det var kanske därför, inom parentes sagt, som den utannonserade presskonferensen igår hölls på Kafé Marx i Stockholm.
Vänsterpartiet är uppenbarligen lättat över att ha fått någon alls att ställa upp till partiledarposten. Pernilla Zethraeus kallar det hela en ”julklapp”, och det må hon förstås göra om hon vill. Men med valet av Lars Ohly visar vänsterpartiet att det fortfarande är helt accepterat inom partiet att hysa kommunistnostalgiska känslor. Han, och Ali Esbati, till exempel, kallar sig fortfarande för kommunister. Tyvärr går det inte att vara förvånad över ett sådant faktum. Men det visar med all önskvärd tydlighet att den så kallade reformprocessen i början på nittiotalet bara var en av de ”demokratiska” kulisser som partiet är så vant vid sedan gammalt.
Om reformprocessen och självrannsakningen verkligen hade ägt rum så skulle Lars Ohly helt enkelt varit omöjlig som partiledare. Man bör därför observera att det är detta parti som socialdemokraterna använder som samarbetspartner.
Vänsterpartiet med sin splittrade inre opinion uppfattar nog att en partiledarens viktigaste uppgift är att vara ansiktet utåt. Tidigare hade Gudrun Schyman haft den uppgiften. Hon tvingades dribbla mellan de olika partifalangerna. Nu har den uppgiften tillfallit Lars Ohly.
Frågan är om han kommer klara av att hålla Potemkinkulissen uppe - eller om internkonflikten inom en snar framtid bryter ut i öppen dager.
