Lång väg till rätt matchning
Tidigare har schablonen varit att arbetslösa norrlänningar borde ”flytta dit där jobben finns” i de större städerna. Nu när den nya industriboomen spås innebära 100 000 nya jobb till år 2035 är situationen annorlunda. Snart kan det vara arbetslösa stockholmare som flyttar till Norrland.
Arbetsmarknadens tillväxt i norra Sverige väcker nytt liv i en gammal fråga om arbetslösa ska kunna tvingas att flytta till ett jobb på annan ort. Arbetslösheten varierar stort mellan olika delar av landet.
I april var 6,3 procent inskrivna som arbetslösa i hela riket. I Kalmar län var arbetslösheten 5,9 procent, jämfört med 3,9 procent i Västerbotten. I till exempel Skellefteå kommun - där bland annat Northvolt etablerat sig - går det mer än två lediga jobb per arbetslös person. I Kalmar går det färre än ett jobb per arbetslös.
De regionala skillnaderna har fått arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) att uttrycka sitt missnöje över att Arbetsförmedlingen inte lever upp till kravet att få fler arbetslösa att röra sig över landet. Samtidigt saknar Arbetsförmedlingen möjligheter att använda tvång. ”Vi kan utöka det geografiska området för platsanvisningar successivt. A-kassan kan sanktionera sökande som inte söker lämpliga arbeten. Men med lämpligt arbete menas att det ska finnas möjlighet att dagpendla”, som generaldirektören Maria Mindhammar säger i en intervju till TT (23/5).
”Problemet är inte att det saknas arbetskraft, utan rätt utbildad arbetskraft.”
Även om Arbetsförmedlingen kunde tvinga arbetslösa att flytta längre än en dagsfärd vore det lättare sagt än gjort. Hög efterfrågan på arbetskraft innebär också högre efterfrågan på bostäder, samtidigt som det råder bostadsbrist i sex av tio kommuner. Den dysfunktionella bostadsmarknaden blir en hämsko även för arbetsmarknaden.
De underliggande problemen är dock mer komplexa än så. Att arbetslösheten är relativt hög samtidigt som det finns många lediga jobb runtom i landet understryker arbetsmarknadens problem med bristande matchning. Det har påpekats av både Finanspolitiska rådet, Riksrevisionen, Företagarna och en rad andra aktörer. I klartext innebär det att den kompetens som arbetsgivarna efterfrågar saknas hos många av de arbetslösa. Antingen på grund av brist på utbildning i stort, eller utbildning som är relevant.
Problemet är inte att det saknas arbetskraft, utan rätt utbildad arbetskraft. Det framgår också av arbetslöshetens koncentration i de grupper som står längst från arbetsmarknaden. Långtidsarbetslösa äldre, unga utan gymnasieutbildning och nyanlända är - av förklarliga skäl - särskilt svåra att matcha ihop med de lediga jobb som finns. Det går inte att lösa genom att tvinga folk att flytta.
I slutänden är det de arbetslösas kompetensnivå som avgör om de är anställningsbara, inte hur flyttbara de är. För att kunna möta företagens efterfrågan på den relativt kvalificerade arbetskraft som krävs för de nya industrijobben hjälper varken flyttvång eller ett nytt miljonprogram. Det kräver vidareutbildning och kompetensutveckling.
