Kyrkornas överlevnad angår hela samhället
Vad vore Kalmar utan sin domkyrka, som vakar över stadsbilden likt en präktig barockfurste? Eller Öland om dess många kyrkor förföll och blev till grus, som öns alla fornborgar?
Frågorna kan tyckas överdrivna, men i ett historiskt perspektiv är de relevanta att ställa. Inga byggnadsverk, om än aldrig så imposanta, kan i egen kraft stå emot tidens tand. I alla högstående kulturer går det att finna resterna efter vad som en gång måste ha framstått som orubbliga monument.
Det talas mycket om kulturarvets betydelse, både i politiken och samhällsdebatten. Men när det kommer till att i praktiken värna vad som utgör ett av det svenska kulturarvets allra mest centrala delar – kyrkobyggnaderna och deras inventarier – tycks intresset vara ljummet.
Åtminstone numera. När staten och Svenska kyrkans relationer förändrades i samband med millennieskiftet kom man överens med varandra om ett rimligt system för kyrkoantikvarisk ersättning; kyrkobyggnaderna är kvar i församlingarnas ägo, men staten bidrar till underhållet av detta för hela befolkningen gemensamma kulturarv. Men den absoluta majoriteten av kostnaderna står faktiskt kyrkans medlemmar själva för.
Det systemet har bevarats, så på pappret tar staten fortsatt sin ansvar. Växjö stift fick för sin del under perioden 2021-2024 218 miljoner kronor till dels.
”År för år har den kyrkoantikvariska ersättningen urholkats.”
Men om man följer överenskommelsens bokstav så följer man inte riktigt dess anda. År för år har den kyrkoantikvariska ersättningen urholkats. Fortfarande efter tjugo år ligger ersättningen kvar på den ursprungliga nivån, 460 miljoner årligen. Någon indexuppräkning har aldrig gjort, trots att nivån i dag egentligen borde ligga på ungefär 700 miljoner.
Detta samtidigt som Svenska kyrkan blöder medlemmar. Sedan år 2000 har antalet medlemmar minskat från 7,4 miljoner till 5,5 miljoner. Det får förstås ekonomiska konsekvenser, i synnerhet på längre sikt. Utöver att justera den nuvarande kyrkoantikvariska ersättningen skulle den därtill behöva höjas om Svenska kyrkan ska kunna leva upp till de krav som ställs på att bevara dessa kulturmiljöer.
Alla förväntar sig att kyrkorna ska stå kvar där de står. Men det kan de bara göra om samhället tar sitt ansvar att bevara dem, och om omvärlden låter dem stå orörda. Sverige har tack vare bland annat sin långa fred och sitt välstånd kunnat bevara sina kyrkor på ett sätt som gör många andra europeiska länder avundsjuka. En liten by i Sverige kan ha en äldre kyrka än en stad i ett så tidigt kristnat område som Grekland, och från Frankrike i väst till Ryssland i öst har mängder av kyrkor förstörts genom seklerna av krig, vanvård och förföljelse.
Likt ett slags kulturens vårdkasar pryder dessa tusentals kyrkobyggnader av varierande ålder och stilar vårt land. Den svenska landskapsbilden och stadssiluetterna är svåra att tänka sig dem förutan. Lika svårt måste det ha varit för antikens greker och romare att föreställa sig en värld där deras harmoniska tempel och avancerade skulpturer låg i ruiner.
Många kan fundera på varför aldrig så vackra arkitektoniska mästerverk eller häpnadsväckande konstskatter tids nog ändå går förlorade. Det finns det många svar på. Krig, stölder och vandalisering har berövat världen på mycket av dess kultur under historiens lopp.
Ett annat svar är att samhället helt enkelt slutar bry sig.
