Kväv inte det fria samtalet
För några år sedan blossade en kontrovers upp på Uppsala universitet. En student blev upprörd eftersom det så kallade ”n-ordet” ingick i en källtext från 1925, i en kurs som handlade om journalistikens grunder. Studenten i fråga tyckte att det rörde sig om rasism att ordet fanns med i kurslitteraturen, och institutionens prefekt reagerade snabbt med att börja planera för ett normkritiskt seminarium för lärarna. Som om de var obildade rasister som behövde läxas upp.
Samma universitet hade något år dessförinnan upplevt en liknande konflikt, då en lektor förklarade för sina studenter hur de söker på ordet ”ras” i arkiven – vilket hon hade hade exemplifierat med n-ordet.
Det är svårt att inte tänka tillbaka på dessa episoder när man läser om den kontrovers som nyligen utspelade sig på Kulturhuset i Stockholm. Ett panelsamtal om 2012 års hetsiga Tintindebatt urartade då en upprörd deltagare stormade ut efter att två personer i publiken använt just n-ordet. Väktare tillkallades, Kulturhuset gick ut offentligt och bad om ursäkt för att n-ordet yppats, och i den efterföljande debatten har arrangörerna hudflängts för att de inte tystade personen i publiken.
Bilden som frammanas i ens inre är att någon upprörd rasist stått och glåpat upprörda okvädingsord mot en av panelisterna. Men vad som hände var alltså att två personer i publiken, varav en delvis hade sudanesisk bakgrund, reflekterat över n-ordet – bland annat kopplat till böckerna om Pippi Långstrump.
”Samhället måste kunna studera, analysera och diskutera även det obehagliga och anstötliga.”
Hade det varit fråga om ett påhopp så hade förstås reaktioner varit på sin plats. Men att diskutera ett ord och att reflektera över dess historia och dess användning borde inte vara särskilt kontroversiellt. Även ett så pass negativt laddat ord måste kunna vara ämne för analys. Det finns inget magiskt med ett ord som gör det orörbart eller tabu till den grad att man inte ens kan samtala om det.
Sedan kan man förstås i ytterligare ett steg reflektera över hur intressant det egentligen är att diskutera kontroversiella ords valör. Det blir lätt lite knappologiskt.
Men nog kan det ha ett värde i rätt sammanhang, exempelvis inom språkhistoriska studier eller i historiska studier av rasism och kolonialism.
Men sådana studier försvåras om man inte ens få ta i ordet i med tång. Om syftet med med en sådan ”bannlysning” av ett ord kan ha ett anti-rasistiskt syfte, så kan följderna dock bli kontraproduktiva så till vida att det sätter onödiga gränser för den akademiska friheten som kväver det upplysta samtalet.
Markera, med all rätt, när någon utsätts för rasistisk glåpord. Men begränsa inte den akademiska friheten eller det upplysta samtalet. Även hemska, sorgliga, eller stötande ämnen kan vara värda att reflektera över.
Samhället måste kunna studera, analysera och diskutera även det obehagliga och anstötliga. Det är en del i att göra upp med det förflutnas oförrätter, och ett led i att fortsätta bygga på det öppna samhället.
