Stig-Björn Ljunggren: Kulturkrigets fobier
I denna kamp är begreppet ”fobi” väl använt som ett redskap för att dunka motståndare i huvudet med.
Som så mycket annat nuförtiden är ”fobi” inlånat från psykologin. Det betyder ungefär ”fruktan, skräck”, och betecknar känslor från obehag, till rädsla eller panikartad ångest”.
I den professionella världen är fobi oftast kopplat till sådant som ormar eller spindlar, eller aktiveras vid höga höjder eller små utrymmen. De flesta av oss har någon släng av fobi. Vi ryser av krälande maskar i soptunnan – eller undviker att tala inför folk.
Men som sagt, nu har ”fobi” också kommit att användas i den politiska andliga kampen. Exempelvis får den som kritiserar islam för att vara en skitreligion beteckningen ”islamofob”, vägrar gilla Pride ”homofob” och ”russofob” för den som vägrar se Ryssland som del av den Europeiska kulturen.
Sofie Löwenmark gav igår i Expressen flera bra exempel på vad som i debatten pekats ut som ”islamofobiskt”:
”Tidöavtalet, polisen, lagen mot hederskultur, Säkerhetspolisen, stängningar av islamistiska skolor, i princip alla svenska medier (särskilt SVT), Stefan Löfven, lagen om vård av unga, terrorlagstiftningen, Magdalena Andersson, tv-serien Kalifat, Elisabeth Ohlsons foto på bedjande muslimska män, en övning av Krisberedskapsmyndigheten, kritik mot slöjtvång för småflickor, upplevelsen av att inte vara representerad på en teaterscen, svensk yttrandefrihet och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.”
Löwenmark konstaterar också att alla riksdagspartier vid olika tillfällen fått beteckningen.
Bra påpekande. För det som händer är att ”islamofobi” blir ett retoriskt redskap som riskerar att döda all slags diskussion om denna religions för- och nackdelar.
Den största risken med att slå ”islamofobi” i huvudet på politiska motståndare är att beteckningen inte längre får någon betydelse. Ungefär som ”rasism” numer inte har någon starkare laddning på grund av sin frekventa användning på alla slags avvikande åsikter om migrations- och integrationspolitik.
För om allt är ”rasism”, då riskerar vi att inte se den riktiga rasismen. Eller islamofobin.
De flesta av oss har någon släng av fobi och vi gör klokt i att försöka förstå när detta är berättigat, och när det leder till irrationella ställningstaganden.
Själva har vi definitivt en släng av ”russofobi”, det vill säga en sund svensk ”rysskräck” som förklaras av historiska händelser som bakats in i det kollektiva medvetandet.
Däremot har vi inte ”homofobi”. Men förbehåller oss ändå rätten att inte nödvändigtvis gå i ett Pridetåg av det enkla skälet att vi lider av ”festivalfobi”. Så låt inte kulturkriget avkräva alla obligatorisk närvaro.
Stig-Björn Ljunggren är fil dr i statsvetenskap och politisk chefredaktör för Sydöstran (S).
