Kulturarvet finns och är värt att värna
Katedralen i Odessa. Templet i Palmyra. Buddhastatyerna i Afghanistan. De senaste decennierna har världen beskådat hemska angrepp mot ovärderliga kulturarv. Från talibanernas skräckvälde och IS härjningar till Putinrysslands invasion av Ukraina – kulturella artefakter och religiösa platser blir mål i väpnade konflikter. Ett krigsbrott enligt folkrätten.
I sig inget nytt. Fiender har i årtusenden raserat varandras heliga platser, plundrat skatter och försökt utplåna minnet av tidigare härskare eller religiösa traditioner (”damnatio memoriae”).
Men i den helt färska och angelägna rapporten ”Hoten mot kulturarven” konstaterar Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) att det blivit allt vanligare att kulturarv utsätts för ”medveten förstörelse och påverkan utifrån säkerhetspolitiska och militärstrategiska syften.”
Något som hänger samman med den moderna krigföringen. Krig förs inte bara med patroner och manskap för att ta territorium. Även cyberattacker och desinformationskampanjer används. Att spränga en kyrka eller stjäla konstverk kan vara en del i en psykologisk krigföring. Ett led i att förnedra eller utplåna en etnisk eller religiös grupp. Ett strategiskt verktyg för att skada motståndaren på ett psykologiskt plan genom att angripa sådant den håller kärt eller som är av betydelse för dess värderingar.
Raka motsatsen till den militära strategin ”hearts and minds” (hjärtan och sinnen) som går ut på att vinna folks förtroende genom att visa respekt för dem, deras kultur, religion och värderingar.
I rapporten från FOI görs den intressanta iakttagelsen att kulturens ökande utsatthet i krig och konflikter kan sättas i samband med hur kulturarv sedan 1990-talet har fått en ökad betydelse för identiteten.
”Om det inte finns något kulturarv att tala om vad ska man då bry sig om att skydda.”
Att urfolk, etniska minoriteter och före detta kolonier eftersträvar repatriering av historiska föremål kan också ses som ett exempel på det senare. Den juridiska frågan om äganderätt hamnar då lätt i konflikt med det värde som artefakterna bedöms ha för ett folks kulturella identitet.
Men om politiken gärna tagit ställning för minoriteter och bekräftat deras kultur som ett positivt värde har det länge varit svårare att göra detsamma för majoriteten. Se bara hur upprörda debatterna blir när borgerligheten ibland vågar sticka ut hakan lite försiktigt och tala i positiva ordalag om svenska värderingar eller en kulturkanon.
Det har med rätta varit närmast en självklarhet att minoriteter har ett kulturarv, medan motsvarande värdesättande av det svenska kulturarvet har varit tabu. Att närma sig sådana frågor har rentav ansetts vara nationalistiskt.
Inte undra på att Sverige enligt FOI:s rapport ej arbetat med skydd av kulturarv sedan 1990-talet. Om det inte finns något kulturarv att tala om – ”Blott Barbariet var en gång fosterländskt”, som Tegnér uttryckte det – vad ska man då bry sig om att skydda.
Ja under den rödgröna regeringens tid, när Alice Bah Kuhnke (MP) var kulturminister, tonade kulturdepartementet rentav ned kulturarvets betydelse. Man avstod till exempel från att bidra med nomineringar till Unescos lista över immateriellt kulturarv eftersom man relativt postmodernistiskt ansåg att det var ”problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan”.
Detta flera år efter att talibanerna, IS och Putin visat hur de handskas med kulturarv. Och det krävs ingen invasion för att hot ska bli realitet. Terrordåd, aktivisters aktioner och gråzonsangrepp kan ske även i fredstid.
FOI:s rapport är ett välkommet steg i arbetet med att värna kulturarvet. Och i uppvärderingen av kulturarvet som sådant. För om det behöver skyddas existerar det ju uppenbarligen.
