Krisdemokraterna omprövar

Det var temat för den afterwork som nätrotsrörelsen 4F (Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet) för förnyelse av Kristdemokraterna höll under tisdagskvällen i Stockholm. Och visst är frågan relevant! Den skulle alla partier med självbevarelsedrift behöva ställa sig med jämna mellanrum. Annars går stringensen förlorad i politiken.

För Kristdemokraterna kommer höstens val att gå till historien som partiets näst sämsta sedan inträdet i riksdagen. Hur det hade gått utan de taktikröstande väljarna vet ingen. Så kan det givetvis inte fortsätta att vara.

Därför initierade det Kristdemokratiska ungdomsförbundet en kriskommission som fick i uppdrag att analysera valutgången. Enligt kommissionen måste valet av de valfrågor som ska drivas grunda sig i den faktiska skillnad som en kristdemokratisk politik innebär för människor i deras vardag. Med andra ord, hur skulle samma vardag ha sett ut utan kristdemokratiskt inflytande? Rätt svar på den frågan bör bli sämre. Annars har man problem.

Och problem är just vad man har konstaterar kommissionen. Trots att Kristdemokraterna lagt grunden för ett viktigt idéutvecklingsarbete som bland annat resulterat i de illustrativa begreppen verklighetens folk och politikens gränser. Framför allt det förstnämnda har satt sig som ett putsfyndigt begrepp, medan den sistnämnda sannolikt har större potential att bli viktigt.

Mycket riktigt konstaterar kommissionen vidare att det inte räcker att skapa slagkraftiga begrepp om partiet samtidigt inte för en politik som i praktiken minskar det offentligas makt över enskilda människors liv. Det vill säga en politik som omsätter idéerna i praktiken.

Allt detta är sant och viktigt. Men den riktiga akilleshälen är det faktum att partiet uppfattas som mossigt och omodernt. En vanlig uppfattning är att Kristdemokraterna är ett parti som bara står öppet för religiösa kristna, att det är homofobiskt och negativt mot abort. Det vill säga ett parti som i praktiken bedriver en politik i direkt motsats till den som utgår från politikens gränser. Oavsett om det är grundlösa fördomar eller sannolika sanningar fungerar föreställningarna som effektiva väljarskrämmor.

Ett namnbyte, eller tillsättning av en Fördomsgrupp som återkommer med förslag på hur partiet ska förhindra att fördomar föds och görs till sanningar, räcker inte långt. Däremot borde man rikta in sig på den stora konservativa lucka som finns på den politiska kartan. Den luckan behöver fyllas. Den luckan kan bli partiets långsiktiga lösning, dess existensberättigande. Det förutsätter dock att partiet identifierar de viktigaste kärnfrågorna. Och sen vågar stå för sin upptäckt.

Alliansens styrka vilar i slutändan på att partierna identifierar och känner sig bekväma i sina respektive roller. Samarbetet ställer höga krav på partierna som lagspelare men också som individuella organismer i allianskroppen. Alla partier har funktioner att fylla varför det är viktigt att deras komparativa fördelar synliggörs.

Inget annat parti kan eller vill axla ansvaret som Alliansens konservativa röst. Och inget samarbete är starkare än dess svagaste länk. För Kristdemokraterna återstår att 2014 vinna eller försvinna.

Alice Teodorescu